Dokumentets början	Svartisens större glaciärer	Øst-Svartisens större glaciärer	Site- karta	Emaila till författaren	Copyleft- information	This document in English
Senast uppdaterad: 27 maj 2001	Om inte annat specificeras; text, tabeller, fotografier, kartor och annan grafik © 1999-2001 Gunnar Ljungstrand
	Bild med storleksangivelse (xx kB) leder till bild i 4 x större upplösning.

Vest-Svartisens större glaciärer

Vest-Svartisen är Norges näst största glaciär; en vidsträckt mer än 600 m tjock sköld som täcker över fjällen, med branta isfall åt alla håll. I norr ner i Storglomvatnet, i väster ner mot havet, i öster mot Vesterdalen. Den sydligaste delen av platåglaciären, kring Steintinden, är mer oregelbunden, med toppar och kammar som sticker upp ur ismassorna. Den högsta punkten på Vest-Svartisen är Snøtinden (1594 m); en liten nunatak nästan översvämmad av is.

Vest-Svartisen åtnjuter ett mycket maritimt klimat, med väldiga mängder snö om vintrarna. De senaste decennierna har det snöat så mycket att isen växt till kraftigt i tjocklek i de övre delarna, och nu börjar det visa sig genom att en del tungor börjar rycka fram. Svartisen är också den sammanhängande is som når längst ned i Skandinavien - nu till bara ca 10 m över havet.

Tabell över Vest-Svartisens större glaciärer med grunddata

Karta över Vest-Svartisen

Karta över glaciärerna i Vest-Svartisen. (143 kB)

1. Glombreen

Glombreen (7.42 km²) är en platåglaciär norr om Glomfjorden och Vest-Svartisen.

1a. Ruffedalsbreen

Ruffedalsbreen (1.26 km²) är den östligaste delen av Glombreen; en lutande platåglaciär.

1b. Vakkerdalsbreen

Vakkerdalsbreen (1.65 km²) är den del av Glombreen som ligger ovanför Vakkerdalsskardet.

1c. Glomnesbreen

Glomnesbreen (1.07 km²) är en utlöpare åt söder från Glombreen.

1d. Tverrfjellbreen

Tverrfjellbreen (2.00 km²) är den del av Glombreen som dräneras åt sydväst.

1e. Istindbreen

Istindbreen (1.44 km²), en rätt brant platåglaciär i Glombreen, hänger över branten mot norr.

2. Sæterbreen

Sæterbreen (2.56 km²) är ett komplicerat glaciärkomplex av små glaciärer i Sætertindan söder om Glomfjorden.

2a. Vestre Sæterbreen

Vestre Sæterbreen (0.46 km²) är en brant nischglaciär i Sæterbreen.

2b. Nordre Sæterbreen

Nordre Sæterbreen (0.70 km²) i Sæterbreen skickar en brant tunga ned mot fjorden.

2c. Midtre Sæterbreen

Midtre Sæterbreen (0.47 km²) är en liten platåglaciär i mellersta Sæterbreen.

2d. Austre Sæterbreen

Austre Sæterbreen (0.93 km²) är den östligaste delen av Sæterbreen, en rätt oregelbunden nischglaciär.

3. Fykanbreen

Fykanbreen (4.18 km²) är ett mindre glaciärkomplex just norr om Vest-Svartisen. För inte så länge sedan var Fykanbreen en del av denna mycket större ismassa.

3a. Bjerangsbreen

Bjerangsbreen (1.74 km²) är den västra delen av Fykanbreen.

3b. Middagstuvbreen

Middagstuvbreen (2.44 km²), en platåglaciär, är den del av Fykanbreen som dräneras åt öster.

4. Vest-Svartisen

Vest-Svartisen (220.88 km²) är den västra och största av de två stora platåglaciärerna, som med ett gemensamt namn kallas Svartisen. Den täcker över fjällen mellan Glomfjord i norr och Melfjord i söder; Vesterdalen i öster och havet i väster. De största enskilda utlöparna är Flatisen, Fonndalsbreen, Engabreen, och Storglombreen. Under den s.k. Lilla Istiden på 1700-talet avancerade Svartisen, liksom andra glaciärer, kraftigt och ödelade både åker, äng och hela gårdar. Flera utlöpare av Vest-Svartisen nådde ända eller nästan ända ner i havet under den perioden.

Kartorna baserade på data från Sætrang, Arne; Kartlegging av istykkelse på Vestre Svartisen 1986 och Glasiologiske undersøkelser i Norge 1992-93 och 1994-95, kompletterade med egna observationer.

Större delen av Vest-Svartisens bottentopografi har kartlagts, och det har visat sig att det finns flera mycket djupa isfyllda överfördjupade bäcken, där upp till 300 m djupa sjöar skulle bildas om isen försvann. Isdjupet är på ett flertal ställen mer än 500 m; maximum är ca 640 m - det allra högsta uppmätta värdet någonstans i Skandinavien. Den ungefär 166 km² stora delen som uppmätts innehåller ca 35.8 km³ is och har ett medeldjup på 215 m.

4a. Flatisen

Flatisen (16.43 km²) i Vest-Svartisen är snarast en dalglaciär med tillskott från platåområden. Den bildar skiljelinjen mellan den vidsträckta snöplatån i norr och det mer kaotiska isfältet kring Steintinden i söder. Islaviner över stupet på sydsidan förekommer, och tungan får ett betydande tillskott från det 2.8 km breda och 900 m höga isfallet på nordsidan. Flatisen slutar med en 600 m bred och 20 m hög isbräcka i den djupa sjön Flatisvatnet. Denna sjö har nästan helt frilagts under 1900-talet, med början omkring 1935.

Tidigare fyllde Flatisen upp hela dalkorsningen i en bred lob och dämde upp en annan liten sjö på uppströmssidan. Eftersom sjön är djup startade en intensiv kalvning, med åtföljande katastrofartad reträtt. Isfronten ligger nu ca 4.3 km bakom sin maximumposition, och fortsätter sin reträtt, om än i något långsammare takt. De senaste åren har det stora snööverskottet på Svartisen medfört att istillförseln i synnerhet från norr ökat, vilket kanske kan orsaka en viss framstöt om några år. Snøtindbreen satt tidigare ihop med Flatisen.

Man kan ta sig upp till Flatisvatnet efter ca en halv dags vandring från vägens slut vid Fisktjørna, men själva Flatisen är svåråtkomlig. Både den norra och den södra dalsidan är stupbranta svaberg och det behövs en båt för att komma fram till glaciärtungan. Stereobild på Flatisen och Flatisvatnet.

4b. Austre Glomdalsbreen

Austre Glomdalsbreen (3.24 km²) är en mindre utlöpare i södra Vest-Svartisen. Tidigare satt den ihop med Vestre Glomdalsbreen, vars tunga den hänger ovanför.

4c. Vestre Glomdalsbreen

Vestre Glomdalsbreen (5.30 km²) är en hyfsat stor utlöpare från Vest-Svartisens sydligaste del. Austre Glomdalsbreen var tidigare en del av den, och isen nådde ända ned i och dämde upp älven i Glomdalen; en position ca 1.7 km längre fram än den nuvarande. Nere vid tungan har denna glaciär ett mindre 700 m brett och 100 m högt isfall, och isfronten har börjat att avancera igen.

4d. Søre Glomdalsbreen

Søre Glomdalsbreen (2.32 km²) är en mindre platåglaciär i sydligaste Vest-Svartisen.

4e. Svartisheibreen

Svartisheibreen (5.40 km²) är en medelstor dalglaciär i sydvästligaste Vest-Svartisen. Under 1980-talet började en sjö att bildas i tungans västra del, och genom intensiv kalvning växte den snabbt. I april 1991 tappades den isdämda sjön av i ett jökellopp, men sedan dess har vattennivån varit stabil.

Under senare delen av 1990-talet har reträtten i princip stoppat, och sjön växer inte mer. Detta skulle kunna bero på en ökad isströmning till följd av de senaste årens snööverskott. Mellersta delen av glaciären är riktigt uppsprucken, trots att den inte är speciellt brant. Eftersom isen inte borde röra sig med så hög hastighet beror detta antagligen på ett mycket oregelbundet underlag. På Svartisheibreen utfördes under ett par år massbalansmätningar av NVE.

Kartorna baserade på data från Kjøllmoen, Bjarne och Kennet, Mike; Breundersøkelser på Svartisheibreen 1988-94, kompletterade med egna observationer.

Dessutom har bottentopografin kartlagts, och Svartisheibreen har visat sig vara ovanligt tjock för sin storlek med ett maximidjup på ungefär 310 m. Svartisheibreens volym är ungefär 0,59 km³ med en medelistjocklek på 109 m.

4f. Søre Steintindbreen

Søre Steintindbreen (1.18 km²) är en liten platåglaciär i sydvästligaste Vest-Svartisen.

4g. Vestre Steintindbreen

Vestre Steintindbreen (0.34 km²), en liten nischglaciär, ligger i sydvästligaste delen av Vest-Svartisen.

4h. Austre Steintindbreen

Austre Steintindbreen (6.79 km²) är en stor och bred nischglaciär norr om Steintinden och söder om Nordfjordbotn i södra Vest-Svartisen. Den slutar i ett 500 m brett och 200 m högt isfall ovanför branten mot dalen.

4i. Austre Nordfjordbreen

Austre Nordfjordbreen (7.89 km²), en platåglaciär i södra Vest-Svartisen, skickar ned en brant tunga ner mot Nordfjordbotnen, med ett 1.7 km brett och 700 m högt isfall, som bildar två regenererade glaciärer nedanför. Under den Lilla Istiden var tungan nere i dalen rätt stor och nådde långt ned mot Nordfjordbotnen.

4j. Midtre Nordfjordbreen

Midtre Nordfjordbreen (6.42 km²) är den mellersta delen av Nordfjordbreen, en platåglaciär i södra Vest-Svartisen, som glider fram till ett högt stup med ett 1.2 km brett och 300 m högt isfall. Tidigare fanns en regenererad glaciär nedanför, som eventuellt nådde ända ner i Nordfjorden under kulmen av den Lilla Istiden.

4k. Vestre Nordfjordbreen

Vestre Nordfjordbreen (3.17 km²) är en mindre utlöpare i södra Vest-Svartisen, som glider fram till ett högt stup ovanför Nordfjorden med ett 500 m brett och 400 m högt isfall. Också denna isström bildade en regenererad glaciär, som kan ha nått ända ned i fjorden.

4l. Bjørnstigbreen

Bjørnstigbreen (3.24 km²) är en liten utlöpare av västra Vest-Svartisen.

4m. Fonndalsbreen

Fonndalsbreen (14.90 km²) är en stor utlöpare från västligaste Vest-Svartisen. Dess övre delar är en jämn snöplatå, med upp till drygt 300 m tjock is, som glider ned åt NV fram till bergsplatåns kant, där ismassorna väller ner i ett magnifikt isfall.

Fonndalsbreens isfall är 500 m högt och 1000 m brett (den centrala, sammanhängande delen 300 m bred). Under den stora avsmältningen under 1900-talet försvann isfallet nästan helt, men sedan 1980 har det återbildats och glaciärtungan ryckt fram nästan 1 km igen. Isfallet har en central sammanhängande del med isbräckor på båda sidorna, där ismassor rasar ned.

Under den Lilla Istiden sträckte sig Fonndalsbreen betydligt längre ner i dalen. Den yttersta ändmoränen ligger ca 1.8 km längre ned i dalen än den nuvarande positionen, nere på ca 80 m höjd.

På den tiden var det övre isfallet sammanhängande i hela sin bredd (1.2 km), isen fyllde upp det nuvarande Fonndalsvatnet, och ett nedre 200 m högt isfall fanns över klipporna som dämmer upp sjön. Det nedre isfallet fanns kvar ända tills mitten av 1930-talet. Glaciären befinner sig för närvarande (2000) i kraftig framryckning.

I sådana isfall som är så branta att stora isblock lossnar och störtar ner som islaviner bildar materialet s.k. raskoner under isbräckorna. Ju längre isen faller innan den slår i marken, desto mer krossad blir den. I vanliga fall består raskonerna av krossad is som påminner om firnsnö i konsistensen, med större stycken av hel is inbäddade.

På den nedanstående bilden visar en spricka tydligt skiktningen i Fonndalsbreens tunga. Överst ligger ett halvmetertjockt lager av krossad is, antagligen från isras den sommaren. Under det finns ett snöskikt från vintern, och underst kan det föregående årets krossade is skymtas.

Fonndalselva för nu för tiden mycket mindre vatten än förut, eftersom det är sprängt en tunnel in under Fonndalsbreen som tappar av det mesta av vattnet. Detta rinner till kraftverksmagasinet Storglomvatnet för att öka energiproduktionen där. Från båten vid Engen tar det drygt 2 timmar att ta sig upp till övre Fonndalen och Fonndalsbreen, mestadels på god stig, men något lätt klättring krävs i branten nedanför sjön.

Stereobild på Fonndalsbreen från N.

Stereobild på Fonndalsbreens branta front.

4n. Engabreen

Engabreen (36.21 km²), eller Engenbreen, som den kallas lokalt, är den mest kända och den näst största av Vest-Svartisens utlöpare.

Från ett vidsträckt närområde koncentreras isen samtidigt som den böjs i S-form. Från ca 900 m höjd och ända ned till tungan på 10 m (!) är isen mycket uppsprucken, här och där i upp till en halv km breda och ett par hundra m höga isfall. Engabreens övre delar har en tjocklek av upp till ca 450 m.

Anledningen till att Engabreens yta är så uppsplittrad av sprickor är främst att underlaget är ojämnt och att isen rör sig mycket snabbt; tungan är trots allt inte så extremt brant. 1928 mätte J. Rekstad upp en hastighet av 1.75 m om dygnet, och så sent som 1990 var hastigheten en bit upp på tungan (på 700 m höjd) fortfarande 1.0 m/dygn. Bäcken från Engabreen har nu en mycket mindre vattenföring än tidigare, eftersom tunnlar har sprängts in under isen.

Vattnet rinner nu istället ned i Storglomvatnets kraftverksdamm drygt 10 km österut, för att öka energiproduktionen där. Eftersom Engabreen går så långt ned kunde man inte ta vattnet vid tungan, utan måste spränga sig in under isen, på en nivå högre än dammen, där isen är 180 m tjock. Dessa tunnlar används också för glaciologisk forskning. Stereobild på istorn i Engabreen.

Engabreen drog sig tillbaka ända fram till 1950-talet; därefter var den i princip stabil fram till mitten av 1990-talet då den började avancera kraftigt, med upp till 100 m per år. Nu börjar alltså de väldiga snööverskotten från början av 1990-talet komma ned till tungan. En avancerande isfront är ofta mycket sprickig, och Engabreen är inget undantag; vilda istorn höjer sig ovanför nedrasade isblock. Stereobild på Engabreens mycket uppspruckna front.

Engabreens tunga når som längst ned i sin västra del, i en smal ravin. I skrivande stund (aug 2000) når isen ända ned till det lilla deltat i Engabrevatnets sydände; så långt fram har inte isen stått sedan 1950-talet.

Om den nuvarande framryckningen fortsätter kommer glaciären att börja kalva i sjön inom ett par år. Engabreens massbalans har mätts varje år av NVE sedan 1970, och under den tiden (fram till 2000) har nettoöverskottet varit hela 24.1 m vattenekvivalent, fördelat över hela isströmmen. Detta är en mycket hög siffra (den högsta bland alla uppmätta glaciärer), och Engabreen borde således kunna avancera en hel del under kommande år.

Under den Lilla Istiden ryckte Engabreen fram kraftigt och förstörde år 1723 gården Storsteinøren, som bör ha legat litet innanför där gården Svartisen ligger idag. Den trängde ända ut i havet och kalvade i Holandsfjorden, och ännu vid senaste sekelskiftet var isfronten bara ett par hundra m innanför stranden.

Det är troligt att Engabrevatnet inte existerade före denna stora framstöt, utan att dess bassäng var fylld med lösmaterial avsatt under hundratals år, och att den avancerande isen tryckte allt detta material framför sig som en bulldozer, och avsatte det ute i fjorden som mäktiga moräner. Stereobild på Engabreens tunga från NV.

Även när tungan hade dragit sig tillbaka från själva stranden förde älven med sig stora mängder isblock ut i havet, där lokala fiskare plockade upp dem och använde dem för att kyla fisk. Fram till början av 1930-talet gick reträtten rätt långsamt, men då började Engabrevatnet bildas. Intensiv kalvning satte in, med en katastrofartad reträtt som följd, och i slutet av 1940-talet var hela sjön synlig. Som längst låg Engabreens front ca 2.7 km längre fram än nu.

Intill Engabreen, liksom också uppe på Helgelandsbukken (1454 m), växer den mycket sällsynta Svartisvallmon (Papaver radicatum ssp. subglobosum). Från Holand eller Braset finns det regelbundna båtturer över till södra sidan av fjorden, varifrån det är en lätt timmes vandring på bred stig fram till glaciärtungan.

4o. Litlbreen

Litlbreen (1.80 km²) är en mindre utlöpare av Vest-Svartisen. Turisthytten Tåkeheimen ligger i dess norra kant.

4p. Ettindsbreen

Ettindsbreen (0.96 km²), en nischglaciär, ligger i norra kanten av Vest-Svartisen, på östsidan av Helgelandsbukken. Dess nedre del är ett 400 m brett och 300 m högt isfall.

4q. Dimdalsbreen

Dimdalsbreen (1.46 km²) är en liten brant tunga på nordsidan av Vest-Svartisen, med ett 1.1 km brett och 300 m högt isfall.

4r. Frokosttindbreen

Frokosttindbreen (8.64 km²), en rätt stor utlöpare av Vest-Svartisen mot norr och Holandsfjorden, slutar i ett brant stup, där själva isfronten är ett 1.6 km brett och 200 m högt isfall. Här kan det gå islaviner ned i dalen och hota liv och egendom, i synnerhet om denna glaciär fortsätter att rycka fram som den gjort de senaste åren. I den övre delen är isen 400 m tjock.

4s. Tretten-null-tobreen

Tretten-null-tobreen (2.43 km²) är en mindre utlöpare av nordligaste Vest-Svartisen.

4t. Middagstuvbreen

Middagstuvbreen (2.60 km²), en mindre platåglaciär, ligger i nordkanten av Vest-Svartisen.

4u. Nordre Holmvassbreen

Nordre Holmvassbreen (6.03 km²) är en hyfsat stor utlöpare från Vest-Svartisens norra del.

4v. Søre Holmvassbreen

Søre Holmvassbreen (5.97 km²) är en rätt stor platåglaciär i norra Vest-Svartisen. På grund av höjningen av dämningsnivån i Storglomvatnet kalvar nu denna glaciär åter i den sjön.

4w. Storglombreen

Storglombreen (58.69 km²) är Vest-Svartisens, och hela Norges största isström. Den är nästan rektangulär, och gör anspråk på större delen av den norra snöplatån som närområde. I den västra delen är isen här mer än 600 m tjock - det högsta värde som uppmätts någonstans i Norge! En 5 km bred (!) isström glider sakta ned mot NO, innan den strax innan branten mot Storglomvatnet delar upp sig i tre tungor.

De två västra vräker sig ner i sjön i vilda, upp till 300 m höga och 2 km breda isfall, och bildar tiotals m höga isbräckor, 800 och 600 m breda, respektive. Den östliga tungan är litet lugnare och når bara ned i sjön litet grann, och detta endast för att vattennivån har stigit. Mellan 1985 och 1988 utfördes massbalansmätningar här av NVE, och dessa återupptogs år 2000. Mätningarna visade att även Storglombreen har ökat i tjocklek, även om tungorna ännu inte har börjat avancera igen. Den höjda vattennivån har istället fått istungorna att retirera p.g.a. ökad kalvning.

Från Fykan vid nordänden av Svartistunnelen leder en anläggningsväg upp till Storglomvatnets nordvästra vik. Därifrån kan man gå längs stranden bort till Storglombreens västligaste tunga på en timme. Den mellersta och den östra är mer svåråtkomliga och kräver antingen att man korsar den extremt sprickiga västra tungan en bit upp, går runt hela sjön på östsidan (en dags vandring), eller har en båt i sjön.

4x. Terskaldbreen

Terskaldbreen (7.97 km²) är en platåglaciär i östra Vest-Svartisen. Också den har ökat en del under senare år.

4y. Breitindsbreen

Breitindsbreen (2.17 km²), en mindre platåglaciär, ligger i östra kanten av Vest-Svartisen. Denna glaciär, som har ett 700 m brett och 400 m högt isfall, satt ihop med Søre Nunatakbreen i Øst-Svartisen under den Lilla Istiden. De senaste åren har denna glaciärtunga börjat att avancera igen.

4z. Austre Gryttindbreen

Austre Gryttindbreen (2.97 km²) är en brant och sprickig liten utlöpare på östsidan av Vest-Svartisen, med ett 1100 m brett och 800 m högt isfall. Isfronten har avancerat mer än 200 m under de senaste åren.

4å. Vestre Gryttindbreen

Vestre Gryttindbreen (2.36 km²), en mindre utlöpare i Vest-Svartisens östra del, hänger i branten ovanför Vesterdalen med ett 600 m brett och 200 m högt isfall. Nedanför har en liten regenererad glaciär bildats av islaviner under de allra senaste åren.

4ä. Snøtindbreen

Snøtindbreen (4.00 km²) är en mycket brant nischglaciär på sydsidan av Snøtinden, Vest-Svartisens högsta topp. De senaste åren har denna glaciär ryckt fram kraftigt och bildat en betydande tunga nere i dalen som leder ner mot Flatisvatnet.

Det går många islaviner ner från den östra delen, och hela glaciären bortsett från tungan är i princip ett enda jättelikt, 3 km brett och 900 m högt isfall. Tidigare var denna glaciär en del av den stora Flatisen.

5. Stelåvassbreen

Stelåvassbreen (1.14 km²) är en brant, tvådelad nischglaciär norr om Svartisheia (1469 m).

6. Skavikbreen

Skavikbreen (3.11 km²) är en mindre platåglaciär väster om Vest-Svartisens södra del.

6a. Steetbreen

Steetbreen (1.73 km²) är den del av Skavikbreen som glider ner norrut.

6b. Rognabreen

Rognabreen (1.38 km²), en del av Skavikbreen, ligger på sluttningen ovanför Rognavatnet.

	Dokumentets början	Svartisens större glaciärer	Øst-Svartisens större glaciärer	Site- karta	Emaila till författaren	Copyleft- information	This document in English
Senast uppdaterad: 27 maj 2001	Om inte annat specificeras; text, tabeller, fotografier, kartor och annan grafik © 1999-2001 Gunnar Ljungstrand
	Bild med storleksangivelse (xx kB) leder till bild i 4 x större upplösning.