Dokumentets början	Hardangerjøkulens större glaciärer	Norges större glaciärer	Site- karta	Emaila till författaren	Copyleft- information	This document in English
Senast uppdaterad: 12 juni 2001	Om inte annat specificeras; text, tabeller, fotografier, kartor och annan grafik © 1999-2001 Gunnar Ljungstrand
	Bild med storleksangivelse (xx kB) leder till bild i 4 x större upplösning.

Folgefonnas större glaciärer

Den mycket stora platåglaciären Folgefonna, som också kallas Hardangers Vita Jungfru, ligger på halvön Folgefonnhalvøya mellan Hardangerfjorden och Sørfjorden. Det är egentligen tre olika platåglaciärer - den rätt stora Nord-Folgefonna, den mindre Midt-Folgefonna, och den enorma Sør-Folgefonna - alla av klassisk platåglaciärtyp. Förutom själva Folgefonna inkluderar jag också in några mindre platåglaciärer på sydvästra Hardangervidda i området.

Den högsta toppen inom området är Sandfloegga (1721 m) på södra Hardangervidda, medan den högsta punkten på själva Folgefonna är Høgste Breakulen (1662 m). Folgefonna har ett extremt maritimt klimat med mycket stora nederbördsmängder; i den sydvästra delen är det mer än 5000 mm per år. Folgefonnas isplatå är ovanligt jämn och flat och med några undantag går utlöparna inte så långt ned. P.g.a. att fjällen i området består av hårt urberg är isen vanligtvis mycket ren och moräner är normalt små - även vid stora glaciärtungor. Formen Folgefonni används också.

Innehåll

Folgefonnas större glaciärer med grunddata

Tabell över Folgefonnas glaciärer över 5 km² (glaciärkomplex räknade som en enhet)

Tabell över Folgefonnas glaciärer över 5 km² (glaciärkomplex uppdelade på isströmmar)

Tabell över Folgefonnas större glaciärer med grunddata

1. Nord-Folgefonna

Nord-Folgefonna (28.04 km²) är en stor utpräglad platåglaciär i norra delen av Folgefonnhalvøya, mellan Maurangerfjorden och Sørfjorden. Den har ett antal relativt korta utlöpare, som med untantag för Dettebreen inte är så värst branta eller sprickiga. Nord-Folgefonnas högsta punkt är en iskupol på 1645 m höjd, och den största utlöparen är Juklavassbreen. Under den Lilla Istiden satt Nord-Folgefonna eventuellt ihop med den mindre Midt-Folgefonna genom den smala Kvitnadalen.

1a. Juklavassbreen

Juklavassbreen (6.04 km²) är den största utlöparen av Nord-Folgefonna. Den flyter västerut från iskupolen (1645 m), svänger mot norr och slutar med en 400 m bred isbräcka i kraftverkssjön Juklavatnet. Juklavassbreen har relativt jämn lutning med bara några mindre sprickområden och retirerar antagligen fortfarande.

1b. Jorfjellbreen

Jorfjellbreen (1.97 km²) är en mindre utlöpare av norra Nord-Folgefonna. Den har relativt liten och jämn lutning och torde vara ganska sprickfri, något som gör den lämplig för den sommarskidåkning som försiggår där, vid Folgefonn Sommerskisenter.

1c. Jukladalsbreen

Jukladalsbreen (3.46 km²), en platåglaciär i norra Nord-Folgefonna, glider ut norrut mot branten mot Jukladalen. Ett flertal små branta istungor hänger ner i branten.

1d. Støkkenbreen

Støkkenbreen (2.36 km²) är en mindre utlöpare mot nordost från Nord-Folgefonna, högt ovanför Sørfjorden.

1e. Såtabreen

Såtabreen (3.91 km²) är en platåglaciär i östra Nord-Folgefonna, högt uppe i stupet ovanför Nordnes.

1f. Dettebreen

Dettebreen (4.12 km²) är den brantaste och sprickigaste av alla Nord-Folgefonnas utlöpare. Den ligger i en sänka i södra delen av platåglaciären och flyter ned österut i ett 1 km brett och 500 m högt isfall. Isfallet slutar alldeles ovanför ett tvärstup, men det finns en mindre raskon bildad av islaviner nedanför.

1g. Svartedalsbreen

Svartedalsbreen (4.50 km²) är en medelstor och jämn utlöpare mot SV från Nord-Folgefonnas sydligaste del, och den är i princip sprickfri.

1h. Botnabreen

Botnabreen (1.68 km²), eller Botnabrea i den lokala formen, är en liten utlöpare mot väster i Nord-Folgefonna, som skickar ner en smal och rätt brant glaciärtunga med ett flertal sprickområden mot Botnane. De allra senaste åren har denna glaciär börjat att avancera igen.

2. Midt-Folgefonna

Midt-Folgefonna (12.85 km²) är en rätt stor platåglaciär mellan den drygt dubbelt så stora Nord-Folgefonna i norr och den tretton gånger så stora Sør-Folgefonna i söder. Midt-Folgefonna är en rätt typisk platåglaciär med några stycken rätt otydliga utlöpare, och dess högsta punkt är en iskupol på 1575 m höjd. Glaciären har minskat kraftigt i area i den allmänna avsmältningen under 1900-talet, och är antagligen ganska tunn. I synnerhet den västra sidan har blivit tunnare, medan det östra inte drabbats lika hårt; antagligen beroende på ökad vinddrift av snö. Åren 1970-71 utförde Arve M. Tvede massbalansmätningar här.

2a. Kvitnadalsbreen

Kvitnadalsbreen (3.80 km²) är en mindre utlöpare i nordvästra Midt-Folgefonna, ovanför den mycket smala Kvitnadalen.

2b. Lausvassbreen

Lausvassbreen (3.19 km²) är en platåglaciär i nordöstra Midt-Folgefonna. Dess tunga delar sig i flera ganska branta flikar i branten ovanför Lausvatn.

2c. Stølsskarbreen

Stølsskarbreen (0.74 km²) är en liten utlöpare rakt österut från iskupolen (1575 m) i Midt-Folgefonna. Den är brant och syns bra från Sørfjorden.

2d. Ånutbreen

Ånutbreen (5.12 km²) är en platåglaciär i södra delen av Midt-Folgefonna. Den saknar någon tydlig glaciärtunga.

3. Sør-Folgefonna

Sør-Folgefonna (166.46 km²) är en enorm platåglaciär och den tredje största i Norge. Den är en mycket typisk platåglaciär, med en väldig snöplatå som skickar ut större och mindre utlöpare i alla riktningar. Topografin medför emellertid att bara en del av dessa kommer fram till bergsplatåns kant, och vräker sig ner i dalgångarna. Isplatån höjer sig inte heller lika mycket över den lokala snögränsen, som t.ex. är fallet vid Jostedalsbreen. Den högsta punkten är iskupolen Høgste Breakulen (1662 m).

Folgefonna har haft sitt Holocenmaximum ovanligt sent; medan Jostedalsbreen, Svartisen och de flesta andra glaciärer var som störst omkring år 1750 nådde Folgefonnas brantare utlöpare sina maxima i slutet av 1800-talet, och de större och mera långsträckta långt in på 1900-talet - ja, en utlöpare har aldrig varit så stor som den är just nu! En del av förklaringen till detta är att Folgefonna, och i synnerhet den södra delen, har ett extremt maritimt klimat med årsnederbörd på mer än 5000 mm, och att snömängden ökat under 1900-talet.

Den utan jämförelse största utlöparen är den kolossala Blomsterskardbreen i söder, men också den kalvande Møsevassbreen och de branta och sprickiga Bondhusbreen, och Øvre och Nedre Buarbreen är betydande. Hela området har ett extremt maritimt klimat med en årsnederbörd på 5200 mm i de sydvästra delarna.

3a. Sauanutbreen

Sauanutbreen (7.98 km²) är en stor och bred utlöpare som glider österut från Sør-Folgefonnas sydöstra del. Den har ett brantare parti i södra delen med ett 1 km brett och 200 m högt isfall. Ner mot tungan svänger Sauanutbreen söderut mot klyftan Sandvikkjeften, som den idag slutar ovanför. På östra sidan finns två stycken isdämda sjöar. Sauavatnet, den södra sjön, var tidigare mycket större än idag, och 1938, 1944, 1948 och 1962 inträffade kraftiga jökellopp här. Sedan dess har dock glaciärtungan minskat så mycket i tjocklek att sjön har mycket lägre nivå och yta, och den verkar nu vara stabil.

Som de andra södra utlöparna av Sør-Folgefonna hade Sauanutbreen sitt maximum mycket sent, omkring år 1930. Sedan dess har den har dragit sig tillbaka ca 1.0 km, en stor del av reträtten antagligen beroende på kraftig kalvning i de isdämda sjöarna, och är troligen fortfarande i tillbakagång. Dess övre delar har emellertid blivit betydligt tjockare under senare år, vilket gör det troligt att Sauanutbreen relativt snart borde kunna stabiliseras. Undersökningar av bottentopografin på själva glaciärtungan ger värden på istjockleken på upp till ca 150 m.

3b. Skorfestebreen

Skorfestebreen (3.03 km²) är mindre utlöpare i sydöstra Sør-Folgefonna. Den glider åt sydväst från det istäckta berget Skorfestenuten. Tidigare gick denna glaciärtunga eventuellt samman med den enorma Blomsterskardbreen strax intill. Hur som helst har den retirerat 400 m sedan 1959 och blottlagt en liten sjö.

3c. Blomsterskardbreen

Blomsterskardbreen (47.45 km²) är den allra största utlöparen av Sør-Folgefonna, en väldig 11 km lång och 4-6 km bred isström som flyter rakt söderut från den södra iskupolen (1640 m). Isströmmen har i stort sett jämn och svag lutning, med några få brantare partier med sprickområden. I nedre delen delar sig Blomsterskardbreen i två istungor, Svelgjabreen som glider mot sydväst, och Blomstølskardbreen mot öster och Sandvikedalen. Båda tungorna har flera små isbräckor i mindre isdämda sjöar.

Mellan 1970 och 1977 utförde Arve M. Tvede massbalansundersökningar på Blomsterskardbreen. Senare har jämförelser mellan flygbilder tagna 1959 och 1995 visat att denna massiva isström under denna period ökat med omkring 12 m vattenekvivalent i tjocklek, fördelat över hela ytan. Sydvästra Folgefonna har haft en mer positiv massutveckling än resten av området, och Blomsterskardbreen mest av dem alla. Eftersom glaciären är så lång och inte så värst brant har den en rätt lång reaktionstid, men inom 10-15 år bör man kunna förvänta sig en kraftig framstöt.

Svelgjabreen, som också har kallats Kjerringbotnbreen är en mäktig kilformig istunga som glider ner mot Kjerringbotnen i Blådalen. Även om den har en jämn yta är den rätt brant och sprickig i kanterna, troligen beroende på att den för närvarande rycker fram. Radarundersökningar visar att dalgången under glaciärtungan är jämn, och isdjupet är ca 225 m bara en dryg km upp från tungan. Glaciärtungan hade sitt maximum efter istiden mycket sent, antagligen omkring år 1940. Sedan dess har Svelgjabreen dragit sig tillbaka ca 400 m, men nu har det vänt och den avancerar igen, om än sakta än så länge. Från vägens slut vid kraftverksdammen vid Midtbotnavatnet kan man ta sig över fjället till glaciärtungan på ca 2 timmar.

Den östra tungan, Blomstølskardbreen, är kortare än den västra, en drygt 2 km bred isström som svänger ner mot SO. Den har sitt maximum efter istiden extremt sent - faktiskt tycks det som om den aldrig varit större än just nu! Sedan omkring år 1900 har den sakta men säkert avancerat omkring 300 m, ut över en brant och därmed skapat ett 400 m brett och 150 m högt isfall, och fyllt upp 80% av Blomstølsskardvatnet. En förklaring till detta otypiska beteende kan vara att allt eftersom isen fyller upp sjön blir den återstående delen allt grundare, kalvningen minskar, och framstöten kan förtsätta ännu längre. Radarmätningar av bottentopografin under tungan visar att isdjupet når åtminstone 300 m.

3d. Møsevassbreen

Møsevassbreen (15.84 km²), eller Møsevassbrea i den lokala formen, är en stor utlöpare i sydvästra Sør-Folgefonna. Det är en rätt bred isström som flyter nedåt över att antal "trappsteg", som orsakar sprickområden och ett par små isfall. Glaciärtungan slutar i kraftverkssjön Insta Mosevatnet med en liten isbräcka. Møsevassbreen hade antagligen sitt Holocenmaximum mycket sent; under 1900-talet. Till stor del p.g.a. intensiv kalvning i sjön, ökad av den högre vattennivån, har den retirerat kraftigt under senare år, med ca 700 m sedan 1959. Detta har också sänkt nivån på nedre delen av glaciären, som därigenom blivit både brantare och sprickigare. Flera nya nunatakker har också smält fram.

Under de allra senaste åren har Møsevassbreen börjat dra sig upp ur sjön, och av den tidigare 400 m breda isbräckan finns bara ca 100 m kvar i den västligaste delen. Resten av glaciärtungan står i stort sett vid stranden, så det är möjligt att reträtten nu kommer att stanna av. Møsevassbreen har dock blivit tjockare i de övre delarna under senare år, om än inte med så mycket som på Blomsterskardbreen, dess ännu större granne i öster. Detta kan till viss del bero på utlöparens sydvästliga riktning, vilket kan medföra att mycket snö blåser förbi den och kommer till ro längre österut. P.g.a. detta överskott kan man kanske vänta sig en viss framstöt om 10 år eller så. Omkring en och en halv timmes vandring från kraftverksvägens slut leder fram till glaciärtungan.

3e. Rundavassbreen

Rundavassbreen (2.78 km²) är en mindre platåglaciär i sydvästra delen av Sør-Folgefonna, som glider ned västerut mot Rundavatnet. Den är ganska brant i nedre delen.

3f. Bakdalsbreen

Bakdalsbreen (6.25 km²), en medelstor platåglaciär, ligger i sydvästra Sør-Folgefonna. Dess breda tunga slutar i branten ovanför Bakdalen.

3g. Furebergsbreen

Furebergsbreen (3.29 km²) är en mindre platåglaciär i västkanten av Sør-Folgefonna, som skickar ned en liten brant tunga i översta Furebergsdalen.

3h. Pyttabreen

Pyttabreen (2.81 km²), eller Pyttabrea i den lokala formen, är en liten utlöpare i västra Sør-Folgefonna. Från ett jämnt närområde leder en smal stupbrant istunga ned i den trånga och djupa dalgången Pytten med ett 200 m brett och 600 m högt isfall.

3i. Fossevassbreen

Fossevassbreen (2.22 km²) är en mindre platåglaciär i västra Sør-Folgefonna, som går ned i Fossavatnet med en liten isbräcka.

3j. Bondhusbreen

Bondhusbreen (13.02 km²), eller Bondhusbrea i den lokala formen, är tillsammans med Buarbreen på andra sidan isplatån den mest kända av Sør-Folgefonnas utlöpare. Det är en stor isström som flyter norrut och koncentreras trattformigt i en smal klyfta. Den övre delen är jämn och flat men längre ned uppstår omfattande sprickområden och i klyftan börjar ett 200-300 m brett och 700 m högt isfall som löper i en svag S-kurva. Många anser att detta är det vackraste isfallet i hela Norge. Den lilla grannen Brufossbreen var tidigare en del av Bondhusbreen.

Glaciärtungan slutar för närvarande på ca 425 m höjd - den lägsta punkten på någon del av Folgefonna - uppe på en klippsluttning ca 100 m ovanför en stor grusplan. Under den Lilla Istiden sträckte sig glaciärtungan ända ner i dalbottnen och bredde ut sig över hela planen, ca 0.7 km längre fram än idag, men maximiutsträckningen uppnåddes så sent som omkring 1875. Fram till ca 1930 retirerade glaciärtungan bara något, även om den blev betydligt tunnare. Därefter accelererade reträtten emellertid, den solfjäderformiga nedre delen smälte bort och isen drog sig tillbaka uppför klipporna. Under 1980-talet började Bondhusbreen emellertid att sakta avancera igen, och efter 1990 började det gå snabbare. Sedan minimum har glaciären åter ryckt fram omkring 200 m och 100 m nedåt. Bondhusbreens tunga är synnerligen uppsplittrad i sprickor och istorn, och det är troligt att den kommer att avancera en bit till innan den stabiliseras.

Under början av 1900-talet användes Bondhusbreen som källa till is på somrarna, is som användes framför allt för konservering av fisk. Lokala karlar gick upp genom Bondhusdalen, rodde över Bondhusvatnet och tog sig upp till glaciärtungan. Där högg de loss så mycket is de orkade bära i sina kontar och knegade nedåt igen med sin dyrbara last. De rodde över sjön igen, och kom så småningom ned till Sunndal där ett fartyg väntade. Det kunde bli ganska hyfsade extraförtjänster för bärarna, men trots att en liten väg upp till sjön byggdes för deras skull lönade det sig inte i längden, och efter ett tag lades det ned igen. Stereobild på Bondhusbreens tunga.

Även nu utnyttjas Bondhusbreen i industriellt syfte; kraftverket i Mauranger ville gärna ha mer vatten till sina turbiner, men eftersom Bondhusbreens tunga ligger 400 m under kraftverkssjön kunde man inte överföra vattnet direkt. Istället sprängdes en tunnel in under isfallet, på en nivå en bit över sjöns yta, som tappar av smältvattnet. Detta leder till att bäcken från glaciärtungan nu för mycket mindre vatten än tidigare. Denna metod har senare använts också vid Engabreen. Invid isfallet finns också en betongbyggnad, från vilken man kan komma ned i tunnlar under isen. Den har använts som bas av glaciologer som har utnyttjat tunnlarna i sina undersökningar. Från parkeringsplatsen strax ovanför Sunndal tar man sig upp till Bondhusbreen på knappt 2 timmar, på god stig upp i dalen och förbi sjön. Den sista biten upp till isen kräver en del lättare klättring upp på klipporna.

3k. Brufossbreen

Brufossbreen (2.88 km²), eller Brufossbrea i den lokala formen, är en liten utlöpare av Sør-Folgefonna strax norr om den stora Bondhusbreen, som den tidigare har varit en del av.

3l. Breidablikkbreen

Breidablikkbreen (5.79 km²), eller Breidablikkbrea i den lokala formen, är en medelstor utlöpare av västra Sør-Folgefonna. Den börjar uppe vid Høgste Breakulen (1662 m) och glider ner mot NV i en rätt flack tunga. På bergryggen på dess västsida ligger två turisthytter; Breidablikk och Fonnabu. Dessa når man genom att vandra upp den s.k. Keiserstigen från Bondhusdalen. Den är uppkallad efter kejsar Wilhelm av Tyskland, bekostades av en tysk turistförening, och uppfördes med tillräcklig standard för att hästar och ryttare skulle kunna ta sig upp. Mellan 1963 och 1968 utförde NVE massbalansmätningar här.

3m. Gråfjellsbreen

Gråfjellsbreen (9.11 km²), eller Gråfjellsbrea i den lokala formen, är en stor utlöpare av norra Sør-Folgefonna. Den börjar uppe vid Høgste Breakulen (1662 m) och flyter norrut och sedan mot nordväst i en rätt svagt sluttande tunga med ett par större sprickområden i några brantare partier. Den stora sänkan i övre Gråfjellsbreen kallas Store Kvelven. Gråfjellsbreen har retirerat under hela 1900-talet, och stod tidigare långt ute i kraftverkssjön Mysevatnet. Under två perioder på 1960- och 1970-taket företog NVE massbalansundersökningar här. Glaciären har också kallats Gråbreen.

3n. Urdabottbreen

Urdabottbreen (4.45 km²) är en platåglaciär i nordligaste Sør-Folgefonna, väster om Holmaskjera.

3o. Hundsøyrebreen

Hundsøyrebreen (1.56 km²) är en platåglaciär i nordligaste Sør-Folgefonna. En smal glaciärtunga ligger nedanför branten mot Blådalen, och en platådel ovanför.

3p. Holmaskjerbreen

Holmaskjerbreen (1.78 km²) är en liten utlöpare från nordligaste Sør-Folgefonna. Den börjar uppe vid nunatakken Holmaskjera, där det finns en liten stuga, och glider ned österut mot en tvådelad tunga. Den södra tungan slutar i en liten sjö.

3q. Blåvassbreen

Blåvassbreen (2.27 km²) är en mindre utlöpare i norra Sør-Folgefonna. En övre platådel matar en glaciärtunga i dalen som tidigare kalvade i sjön Blåvatnet, men som nu i princip har dragit sig upp ur sjön. Det är inte ovanligt med isras från platån ned över branten mot istungan nedanför. Glaciären har också kallats Blåbreen.

3r. Langgrødbreen

Langgrødbreen (2.17 km²) är en mindre platåglaciär i norra Sør-Folgefonna, norr om Buarbreen. Den har också kallats Ruklebreen.

3s. Øvre Buarbreen

Øvre Buarbreen (9.71 km²), eller Buerbreen i den lokala formen, en stor utlöpare av östra Sør-Folgefonna, syns lätt högt över Sandvinvatnet från huvudvägen söderut från Odda. Tidigare, så sent som i början av 1900-talet, flöt den samman med den ännu större Nedre Buarbreen. Øvre Buarbreen börjar uppe vid den högsta iskupolen på Folgefonna, Høgste Breakulen (1662 m), och glider ned mot sydöst och Buardalen. Øvre Buarbreens övre del är relativt sprickfattig, medan istungan har mycket sprickor och flera mindre isfall.

När glaciären var som störst under den Lilla Istiden hängde en sprickig tunga ut över klipporna samtidigt som största delen av istungan förenade sig med Nedre Buarbreen. Øvre Buarbreen retirerade under större delen av 1900-talet, men i början av 1980-talet började tungan sakta avancera igen. Nu har den ryckt fram ca 150 m och sticker åter ned i klyftan som leder ned mot dess södra granne, och den har också skjutit långt nog fram över klipporna så att en smältvattenbäck nu strömmar ned där det för tio år sedan inte fanns någon. För att ta sig upp till Øvre Buarbreen fortsätter man på stigen uppför klipporna; viss lättare klättring krävs. Stereobild på Øvre Buarbreens isfront.

3t. Nedre Buarbreen

Nedre Buarbreen (13.56 km²), eller Buerbreen i den lokala formen, är tillsammans med Bondhusbreen på västsidan den mest kända av Sør-Folgefonnas utlöpare. Den är också sällsynt vacker med en bred flat platå som glider över stupet mot dalen som en brytande våg, i ett dubbelt isfall, ned till en glaciärtunga nere i dalen.

Nedre Buarbreen har ett brett och mycket jämnt närområde uppe på östsluttningen av den södra iskupolen (1638 m) som flyter not nordost i riktning mot Buardalen. Mycket plötsligt glider isen ut över kanten mot dalen och ett 1.8 km brett och 500 m högt isfall bildas, i stort sett utan någon som helst förvarning i form av sprickområden.

Den norra halvan av isfallet slutar en bit upp i stupet och islaviner bygger upp raskoner nere på glaciärtungan, medan isfallets södra del är sammanhängande i två isströmmar, skilda åt av en utstickande klippa, rakt under "den brytande vågen". Den mindre, norra isströmmen är extremt brant, men den södra har något mindre lutning och där kan det vara möjligt att ta sig upp till platån ovanför.

Glaciärtungan nere i dalen, som matas av de båda isströmmarna och av isras är relativt jämn i den övre delen men blir sprickigare längre ned. Det finns en rätt tydlig mittmorän som kommer från klippan mellan isströmmarna mitt på tungan. I nedersta delen är isen mycket uppsprucken, i ett litet isfall.

Under den Lilla Istiden sträckte sig Buarbreen, som då också satt ihop med Øvre Buarbreen betydligt längre ner i Buardalen än nu. Den yttersta ändmoränen befinner sig omkring 1.2 km från isfrontens nuvarande position, men tidpunkten är ovanligt sen: år 1894. Efter den tiden, och i synnerhet under mitten av 1900-talet, retirerade glaciären emellertid mycket upp längs dalen. Under början av 1980-talet började glaciärtungan att sakta rycka fram igen, p.g.a. ökad vinternederbörd. Sedan dess har glaciären skjutit fram ca 250 m och också kommit omkring 100 m längre ned. Det finns tecken som tyder på att den dock nu håller på att stabiliseras.

Stereobild på Nedre Buarbreens isfront

Väg leder upp till gården Buar, och därifrån leder en stig upp genom dalen till Nedre Buarbreen, och vidare upp över klipporna till Øvre Buarbreen. Det tar ungefär en timme upp till isfronten.

3u. Reindalsbreen

Reindalsbreen (1.61 km²) är en liten platåglaciär i östra kanten av Sør-Folgefonna, ovanför Reindalen.

3v. Svartenutbreen

Svartenutbreen (6.90 km²) är en rätt stor utlöpare i sydöstra Sør-Folgefonna. Från den sydöstra iskupolen (1610 m) glider isen österut genom ett 1.5 km brett och 200 m högt isfall ut i två tungor. Båda tungorna är rätt breda och flata och båda kalvar i varsin liten sjö.

4. Træsfonn

Træsfonn (1.10 km²) är en liten nischglaciär på östsidan av Træshøgdi (1681 m) öster om Sørfjorden i västligaste Hardangervidda.

5. Solfonn

Solfonn (1.92 km²) är en mindre platåglaciär på nordsidan av Solfonntaggen (1674 m) norr om Valldalsvatnet i sydvästra Hardangervidda.

6. Storfonn

Storfonn (1.98 km²) är en platåglaciär på Reinsnosi (1639 m) mellan Valldalsvatnet och Reinsnosvatnet i sydvästra Hardangervidda. Det som finns kvar nu är bara en döende rest av en tidigare mycket större platåglaciär här, som har fragmenterat under 1900-talet, eftersom snögränsen höjts för mycket.

7. Nupsfonn

Nupsfonn (2.44 km²) på Nupseggi (1674 m) norr om Haukelipasset i sydvästra Hardangervidda är en i princip döende platåglaciär. Tidigare, under Lilla Istiden fanns det en betydande platåglaciär här, som kanske också innefattade Sandfloeggi (1719 m) en liten bit åt norr. Under 1900-talet har den dock desintegrerat i mindre tynande rester.

8. Breifonn

Breifonn (3.01 km²) är en platåglaciär på ett namnlöst fjäll (1616 m) sydöst om Røldal, i sydligaste Hardangervidda. Det är också Norges sydligaste riktiga glaciär.

Folgefonnas glaciärer över 5 km²

(Glaciärkomplex räknade som en enhet)

Folgefonnas glaciärer över 5 km²

(Glaciärkomplex uppdelade på isströmmar)

	Dokumentets början	Hardangerjøkulens större glaciärer	Norges större glaciärer	Site- karta	Emaila till författaren	Copyleft- information	This document in English
Senast uppdaterad: 12 juni 2001	Om inte annat specificeras; text, tabeller, fotografier, kartor och annan grafik © 1999-2001 Gunnar Ljungstrand
	Bild med storleksangivelse (xx kB) leder till bild i 4 x större upplösning.