Dokumentets början	Östra Jostedalsbreens större glaciärer	Breheimens större glaciärer	Egentliga Breheimens större glaciärer	Site- karta	Emaila till författaren	Copyleft- information	This document in English
Senast uppdaterad: 17 mars 2001	Om inte annat specificeras; text, tabeller, fotografier, kartor och annan grafik © 1999-2001 Gunnar Ljungstrand
	Bild med storleksangivelse (xx kB) leder till bild i 4 x större upplösning.

Södra Jostedalsbreens större glaciärer

Jostedalsbreen är Norges och Fastlandseuropas största glaciär; ett komplicerat system av isplatåer som skickar ner mäktiga isströmmar i dalarna på alla sidor, ofta i kolossala isfall. Enligt mätningar är isen på en del ställen mer än 600 m tjock. I norra delen har glaciären mer alpin karaktär, med många uppstickande toppar och kammar. Där finns också den högsta toppen på Jostedalsbreen, Lodalskåpa (2083 m), "Vestlandsdrottningen".

Jostedalsbreen har ett ganska maritimt klimat, med stora mängder snö på vintern. De senaste decennierna har det kommit så mycket att många tungor, i synnerhet korta och branta, har avancerat betydligt.

Med Södra Jostedalsbreen menar jag här den del av Jostedalsbreen som dräneras till Veitastrond och Fjærland. Andra mindre glaciärer i detta område kommer också med här.

Tabell över Södra Jostedalsbreens större glaciärer med grunddata

1. Jostedalsbreen (Södra delen)

Jostedalsbreen (Södra delen) (117.16 km²) är den del av Jostedalsbreen som dräneras söderut, mot Veitastrond och Fjærland. Området är av klassisk platåglaciärtyp, och det finns ett rätt stort antal mindre platåglaciärer i omgivningarna. Under kulmen av den Lilla Istiden i mitten av 1700-talet ryckte utlöparna fram kraftigt, och förstörde både åker och äng. Den högsta toppen på denna del av Jostedalsbreen är Kvitekoll (1915 m). (Det finns ett annat, lägre Kvitekoll också).

Denna del av Jostedalsbreen innehåller den kanske mest spektakulära utlöparen av dem alla, den fantastiska Austerdalsbreen. Utlöparna i denna del är generellt mycket branta och har stora och höga isfall. Supphellebreen har det allra brantaste, och är också den glaciär som går som längst ner i södra Norge - till bara 60 m över havet. Andra betydande utlöpare är Langedalsbreen och Bøyabreen.

1a. Snøskredbreen

Snøskredbreen (0.91 km²) är en liten platåglaciär i kanten av Jostedalsbreen, på västsidan av Kvitekoll (1780 m). Is rasar ned från den och bildar inte bara en, utan två regenererade glaciärer, den nedersta på så låg höjd som 525 m!

1b. Søre Røykjedalsbreen

Søre Røykjedalsbreen (1.33 km²) är en mindre platåglaciär i Jostedalsbreen norr om Kvitekoll (1780 m).

1c. Nordre Røykjedalsbreen

Nordre Røykjedalsbreen (3.77 km²) är en hyfsat stor nischglaciär i Jostedalsbreen, på SV-sidan av Austerdalsfjellet.

1d. Austerdalsfjellbreen

Austerdalsfjellbreen (1.24 km²), en mindre platåglaciär, ligger på SV-sidan av Austerdalsfjellet i kanten av Jostedalsbreen.

1e. Austerdalsbreen

Austerdalsbreen (27.90 km²) är den tredje största utlöparen av Jostedalsbreen, och antagligen den allra mest spektakulära. Nedre delen består av en 3.5 km lång, rätt flat och sprickfattig tunga i en trång dalgång med mer än 1000 m höga, lodräta stup på vardera sidan. Glaciärtungan har ett mönster av bågformade linjer, s.k. ogiver (syns bäst en bit ovanifrån), och delas på mitten av en kraftig mittmorän. Ogiver är en slags "årsringar", som bildas nedanför isfall, där den is som kommer nedför isfallet om sommaren blir smutsigare och mörkare i färgen än den som kommer ned om vintern och blandas med snö.

Austerdalsbreen matas av tre kolossala isfall med egna namn; Torsbreen, Odinsbreen, och Lokebreen. Av dessa bidrar Lokebreen bara obetydligt, och de två andra med ungefär hälften var. Lokebreen satt tidigare ihop ända ned på den nedre Austerdalsbreen, men under den allmänna reträtten på 1900-talet drog den sig tillbaka upp ovanför branten, och var inte längre en del av Austerdalsbreen. Under 1990-talet har den emellertid ryckt fram kraftigt igen, och nu uppvisar den ett 1 km brett och 500 m högt isfall. Den hänger (ännu) inte samman med den nedre glaciären, men mycket is rasar ned och bildar en stor raskon i kanten av nedre Austerdalsbreen. En annan hängande flik av platåglaciären högt ovanför bildar en annan ganska stor raskon rakt mittemot Lokebreen. Stereobild på Austerdalsbreen med Lokebreen, Odinsbreen och Torsbreen.

Odinsbreen är det vänstra av de två stora isfallen; det är som en väldig fors av is, 400 m bred och 800 m hög. Detta isfall har relativt jämn lutning och bredd och utstrålar kraft - det påminner om Bergsetbreen. Dess granne, Torsbreen, är av en annan sort. Det är upp till 900 m brett, 700 m högt, ännu brantare än Odinsbreen, och utstrålar en otämjd vildhet. Isen störtar ned i en trång klyfta och vrids samtidigt runt som en brytande våg. Här går israsen tätt, i synnerhet från en stor utskjutande tunga ovanför klyftan. Det var från detta som glaciären fick sitt namn, efter åskguden Tor. De övre delarna av Austerdalsbreen, ovanför isfallen, är ganska jämna.

Under den Lilla Istiden sköt också Austerdalsbreen fram kraftigt; som längst fram var den i en position ungefär i mitten av Austerdalen, ca 2.6 km från där fronten står idag. Jag har inga uppgifter om skador orsakade av Austerdalsbreen, men utan tvekan måste en hel del ängsmark, om inte åker, ha försvunnit. Under 1800-talet minskade Austerdalsbreen bara något, och det var först en bit in på 1900-talet som den, i likhet med andra glaciärer, började retirera kraftigt. Under mitten av 1900-talet försvann glaciären bakom en ås i dalkröken, så att man inte längre kan se den förrän man kommer runt kröken och är nästan inpå den. Eftersom Austerdalsbreen har en rätt stor tunga dröjde det ett tag innan de ökade snömängderna under sista delen av århundradet gjorde sig gällande, men nu har Austerdalsbreens tunga åter börjat rycka fram.

Austerdalsbreen har ett ovanligt stort, ca 200 m brett, område täckt av morän vid sin front. Det kan inte bara vara en "knuffmorän" - en vall av sten och grus som glaciären skjuter framför sig som en bulldozer när den avancerar - därtill är den alltför stor. Antagligen är det ett område med tidigare stagnant, moräntäckt is, som snörts av från tungan under den tidigare reträtten men inte hunnit smälta bort, men som nu skjuts framåt av trycket från den åter avancerande isen bakom.

Austerdalsbreen var den sista av de stora utlöparna från Jostedalsbreen som upptäcktes. Dess tunga var förstås känd, men ingen hade gått runt dalkröken, så den inre delen med isfallen var en vit fläck på kartan. Den 11 augusti 1894 startade emellertid engelsmännen William Cecil Slingsby och Cyril Todd tillsammans med fjällföraren Mikkel Mundal uppför Austerdalen från Tungestølen. De rundade kröken och kom in i vad Slingsby kallade "the finest ice-scenery in Europe". De tre tog sig in till foten av isfallen, och lyckades med stort besvär klättra uppför den bergsrygg som ligger mellan Lokebreen och Odinsbreen. Där uppe såg de spår i snön efter Kristian Bing, advokat från Bergen, som samma dag kom från andra hållet och tog sig ned på Austerdalsbreen, och som de måste dela äran med. Därefter fortsatte de över snöplatån till Olden. Detta räknas idag som den finaste av alla korsningar av Jostedalsbreen, och är en extremt krävande tur. Däremot är det bara en lätt dryg timmes vandring från Tungestølen för att komma in till Austerdalsbreens tunga.

1f. Skyttarpiggbreen

Skyttarpiggbreen (3.56 km²) är en platåklaciär i kanten av Jostedalsbreen. Den har ett mindre isfall hängande högt över Austerdalen. Under Lilla Istiden var denna glaciär en del av Austerdalsbreen.

1g. Langedalsbreen

Langedalsbreen (10.28 km²) är en rätt stor och bred platåglaciär i Jostedalsbreen, på nordsidan av Langedalen. Den väller ned i ett 3 km brett och 1300 m högt isfall, fast det är något mindre brant än andra. Detta är det minst kända av de Stora Isfallen på Jostedalsbreen, något som antagligen beror på att det ligger litet avsides till. En bit ner delar sig isfallet i två tungor; en något mindre i väster och en större i öster. Den västra slutar vid ett stup och bildar en mindre raskon i dalen nedanför.

Under den Lilla Istiden gick Langedalsbreen långt ut i Langedalen; då flöt den samman med Bingsbreen, Bjørnakyrkjebreen, och Nordre Opptaksbreen i en stor isström. Isfronten stod då hela 3.5 km längre ut än nu. Därefter retirerade den sakta men säkert under 1700- och 1800-talen. Så sent som på 1930-talet fanns det kvar en gemensam tunga i dalen. Därefter delade de dock på sig och drog sig tillbaka uppför branterna. Stereobild på Bingsbreen och Langedalsbreen.

Den kraftiga avsmältningen under 1900-talet fick Langedalsbreen att dra sig tillbaka så mycket att den slutade en bra bit upp på fjällbranten. Under sista delen av århundradet kom det emellertid större mängder snö, vilket medförde att de båda tungorna åter ryckte fram nedför branterna. Den östra tungan har avancerat ca 700 m framåt och hela 300 m i höjdled, och är nu inte så långt från dalbotten. Från Nystølen leder god stig inåt Langedalen; det tar ca 2 timmar att komma längst in.

1h. Bingsbreen

Bingsbreen (6.86 km²) är en medelstor utlöpare från Jostedalsbreen längst in i Langedalen. Dess övre delar ligger där Jostedalsbreen är som smalast, och där uppe finns också en berömd vindformation, Bings gryte. Det är ett stort, 200 m långt och 40 m djupt hål i isen, bildat av speciella vindförhållanden. Om sommaren samlas det smältvatten och bildar en liten issjö där. Bingsbreen väller sedan ned i en trattformig klyfta i ett 1.8 km brett och 800 m högt isfall. Där nere bildas en smal tunga som skjuter ned i Langedalens innersta del, som de senaste åren har avancerat omkring 600 m. Under den Lilla Istiden var Bingsbreen en del av den då mycket stora Langedalsbreen.

1i. Bjørnakyrkjebreen

Bjørnakyrkjebreen (7.83 km²) är en rätt stor utlöpare från Jostedalsbreen på Langedalens SV-sida. Från ett böljande närområde uppe vid Grensevarden (1766 m) kastar sig den ned i en trattformig klyfta, i ett 200 till 900 m brett och 800 m högt isfall. När glaciären var som minst tidigare under 1900-talet hade den dragit sig tillbaka uppför hela nedre delen av klyftan, och hade bara en liten raskon nedanför. Den allmänna glaciärökningen under den sista delen av århundradet har dock medfört att Bjørnakyrkjebreen har avancerat och åter är sammanhängande ända ner. Under den Lilla Istiden var denna glaciär en del av den stora Langedalsbreen.

1j. Nordre Opptaksbreen

Nordre Opptaksbreen (3.59 km²) är en mindre utlöpare av Jostedalsbreen på SV-sidan av Langedalen. Den utgår från Mikkelvarden (1716 m) och glider ned österut mot Langedalen. Under den Lilla Istiden satt denna glaciär ihop den mycket större Langedalsbreen nere i dalen. Sedan dess har den retirerat kraftigt uppför branterna, men i slutet på 1900-talet har den ryckt fram 800 m och 300 m i höjdled.

1k. Søre Opptaksbreen

Søre Opptaksbreen (4.78 km²) är en utlöpare av Jostedalsbreen som börjar uppe under Opptakshaugane (1687 m). Den skickar ned två tungor mot Langedalen, och den östra grenen har ett 400 m högt isfall. Under Lilla Istiden sträckte sig tungorna ca 1 km längre ned mot dalen, och 400 m i höjdled.

1l. Nystølsbreen

Nystølsbreen (2.98 km²), en mindre utlöpare av Jostedalsbreen, ligger alldeles ovanför Nystølen. Den har ett par mindre isfall.

1m. Snauedalsbreen

Snauedalsbreen (3.23 km²) är en platåglaciär i kanten av Jostedalsbreen, på Snauedalens nordsida.

1n. Vetle Supphellebreen

Vetle Supphellebreen (7.86 km²), en ganska stor utlöpare av Jostedalsbreen, ligger längst in i Supphelledalen. Glaciären, som också kallas Veslebreen är en rätt flat dalglaciär öster om Supphellenipa (1731 m), vars tunga glider ut över branten mot dalen, där ett 500 m högt isfall bildas. Under den Lilla Istiden stod isfronten ca 900 m längre fram, ända nere i dalbotten. Också denna glaciär har börjat att rycka fram igen, efter 1900-talets stora reträtt.

1o. Supphellebreen

Supphellebreen (13.54 km²) är en lång och rätt flat dalglaciär i sydligaste delen av Jostedalsbreen. Den börjar uppe väster om Supphellenipa (1731 m) och glider söderut med jämn lutning, tills den kommer ned öster om Kvanneholtnipa (1640 m). Där breder den ut sig i ett stort, 2 km brett, nästan horisontellt område, som kallas Flatbreen. Nedanför Flatbreen koncentreras isen igen i en ström som glider ned mot Flatbrehytta, som är byggd på en mycket stor sidomorän från Lilla Istiden. Innanför moränerna finns en liten sjö som glaciären kalvar i.

Den största delen av isen svänger emellertid av åt sidan ut över kanten mot Supphelledalen, där den bildar ett 700 m brett och 400 m högt isfall. Sedan blir det ännu brantare, och isfallet slutar i flera "fingrar" ovanför ett klippstup, där isen rasar ned ytterligare 400 m på Nedre Supphellebreen, en regenererad glaciär som når ända ned till 60 m över havet! Här går det många islaviner. När glaciärerna var som minst under 1900-talet fanns det bara en liten raskon här, men sedan dess har istillförseln ökat och den regenererade glaciären återbildats.

Under den Lilla Istiden var Nedre Supphellebreen så mycket större än nu att den var sammanhängande hela vägen upp. Tungan sträckte sig omkring 900 m längre ner i dalen, och blockerade dessutom hela dalgången så att en isdämd sjö bildades på nordostsidan, vilket bör ha orsakat "jökellopp" då och då. Väg leder in till Fjellstølen, alldeles intill glaciären, och från Flatbrehytta kan man lätt ta sig upp på Jostedalsbreen. Under tre perioder mellan 1964 och 1982 företog NVE massbalansundersökningar här.

Stereobild på instabil isbro på nedre Supphellebreen.

1p. Bøyabreen

Bøyabreen (14.79 km²) är en stor utlöpare från sydligaste Jostedalsbreen. Dess övre del är en relativt jämn sänka som sakta glider söderut, med bara ett par brantare partier. När isen når branten mot söder och Bøyadalen kastar den sig emellertid nedåt i ett av de brantaste isfallen på Jostedalsbreen; det är 700 m brett och 1000 m högt.

Den nedersta delen av tungan sitter bara ihop med isfallet i den östra delen; resten av det slutar vid ett bergsstup där islavinerna rasar ned och täcker den rätt smutsiga tungan med färsk, ren is. Glaciärtungan slutar med en stor glaciärport i en liten sjö, Brevatnet, på bara 145 m höjd. Det flyter många små isberg i sjön, både från kalvning och isblock direkt från ras.

Tidigare under 1900-talet hade Bøyabreen minskat så mycket att tungan slutade vid branten 350 m ovanför sjön, och det bara fanns en liten raskon nedanför. På 1980-talet började istillförseln dock öka, och raskonen växte till sig. Det var emellertid först under 1990-talet som glaciären växte samman med den nedre delen och sköt ut i sjön; totalt ryckte glaciärtungan fram ca 300 m. Under de allra senaste åren har Bøyabreen faktiskt minskat något. Stereobild på Bøyabreen och Brevatnet.

Under kulmen av den Lilla Istiden i mitten av 1700-talet sträckte sig Bøyabreen betydligt längre ned i Bøyadalen; isfronten stod ca 2.3 km längre ned i dalen än idag. Ännu en god bit in på 1900-talet hade inte sjön kommit fram från under isen. Väg leder in till Brevasshytta, alldeles intill glaciären. Om Bøyabreen skulle börja avancera på nytt ligger husen farligt till, eftersom de ligger bara 500 m från isfronten.

1q. Vetlebreen

Vetlebreen (2.71 km²) är en mindre utlöpare av Jostedalsbreen på NV-sidan av Bøyadalen. Den slutar högt uppe i branten i ett 300 m högt isfall.

2. Fessebreen

Fessebreen (3.02 km²) är ett mindre glaciärkomplex söder om Snauedalen. Under den Lilla Istiden satt det ihop med den större Svardalsbreen i söder.

2a. Snauedalsbreen

Snauedalsbreen (1.19 km²) är en nischglaciär i Fessebreen, på nordsidan av Fessenipa (1640 m).

2b. Ljøteskredbreen

Ljøteskredbreen (0.96 km²) är en platåglaciär i östra delen av Fessebreen.

2c. Fessenipbreen

Fessenipbreen (0.87 km²), en platåglaciär i södra delen av Fessebreen, ligger på NV-sidan av Svardalen.

3. Svardalsbreen

Svardalsbreen (8.91 km²) är en platåglaciär på östsidan om Supphelledalen. Under den Lilla Istiden innefattade det också den mindre Fessebreen litet längre åt norr.

3a. Stølsbotnbreen

Stølsbotnbreen (0.95 km²) är en platåglaciär i västra Svardalsbreen, norr om Fremsta Ryssenipa (1685 m).

3b. Ryssenipbreen

Ryssenipbreen (3.86 km²) är en platåglaciär i Svardalsbreen som glider ner mot nordöst, i riktning mot Svardalen. Nu slutar tungan ovanför branten mot dalen, men under den Lilla Istiden vällde den ned i ett stort isfall och bildade en glaciärtunga nere i Svardalen. Då ingick även Nordre Kvitlabreen i den här isströmmen.

3c. Nordre Kvitlabreen

Nordre Kvitlabreen (1.03 km²) är en nischglaciär i östra delen av Svardalsbreen.

3d. Søre Kvitlabreen

Søre Kvitlabreen (3.07 km²), en platåglaciär i södra delen av Svardalsbreen, ligger norr om Kvitladalen.

4. Høgafjellbreen

Høgafjellbreen (1.18 km²), ett litet glaciärkomplex, ligger mellan Svardalen och Eldedalen.

4a. Nordre Høgafjellbreen

Nordre Høgafjellbreen (0.55 km²) är norra delen av Høgafjellbreen.

4b. Søre Høgafjellbreen

Søre Høgafjellbreen (0.63 km²), södra delen av Høgafjellbreen, ligger på Eldedalens nordsida.

5. Steindalsbreen

Steindalsbreen (5.67 km²) är en platåglaciär öster om Fjærland och sydväst om Eldedalen.

5a. Fessabreen

Fessabreen (1.33 km²) är en platåglaciär i västra Steindalsbreen.

5b. Tuftabreen

Tuftabreen (2.38 km²), den största delen av Steindalsbreen, ligger öster om Steindalsnipa (1585 m) och har en tunga som flyter ned i Tuftabotn i ett 400 m högt isfall.

5c. Langedalsbreen

Langedalsbreen (1.96 km²) är en platåglaciär i södra delen av Steindalsbreen.

6. Tuftanovibreen

Tuftanovibreen (1.23 km²), en platåglaciär på östsidan av Tuftanovi (1643 m), ligger söder om Eldedalen. Under den Lilla Istiden satt den ihop med Storebukkbreen.

7. Storebukkbreen

Storebukkbreen (2.09 km²) är ett litet glaciärkomplex söder om Eldedalen, som under Lilla Istiden satt ihop med Tuftanovibreen.

7a. Bukkabreen

Bukkabreen (0.94 km²) är norra delen av Storebukkbreen, söder om Eldedalen.

7b. Lysebreen

Lysebreen (1.15 km²) är södra delen av Storebukkbreen. Den kallas också Kjerringbreen.

8. Frudalsbreen

Frudalsbreen (1.81 km²), ett litet glaciärkomplex, ligger mellan Fjærlandsfjorden och Sogndalsdalen.

8a. Vetlebotnbreen

Vetlebotnbreen (0.68 km²) är en liten nischglaciär i Frudalsbreen, på nordsidan av Frudalshesten (1598 m).

8b. Skjerdingbreen

Skjerdingbreen (1.13 km²) är en platåglaciär på östsidan av Frudalsbreen.

9. Voggebreen

Voggebreen (5.50 km²) är ett komplicerat glaciärkomplex öster om mellersta delen av Fjærlandsfjorden.

9a. Styggebotnbreen

Styggebotnbreen (0.95 km²) är en platåglaciär i norra delen av Voggebreen. Den ligger på NO-sidan av Ryssebotrana (1604 m).

9b. Gunvordalsbreen

Gunvordalsbreen (1.75 km²) är en brant nischglaciär i nordöstra delen av Voggebreen, ovanför inre delen av Gunvordalen.

9c. Myrdalsbreen

Myrdalsbreen (1.70 km²) är en platåglaciär i sydöstra delen av Voggebreen, väster om Myrdalen.

9d. Friksdalsbreen

Friksdalsbreen (1.10 km²), en platåglaciär i sydvästra Voggebreen, hänger ovanför Friksdalen.

10. Trogebreen

Trogebreen (9.45 km²) är en ganska stor platåglaciär väster om Bøyadalen. Under den Lilla Istiden var den, såväl som dess större granne Jostefonna sammanhängande med den väldiga Jostedalsbreen.

10a. Fjerdevassbreen

Fjerdevassbreen (1.83 km²) är en komplex platåglaciär på västsidan av Trogebreen, ovanför Fjerdevatnet.

10b. Trollavassbreen

Trollavassbreen (2.95 km²), en platåglaciär i norra delen av Trogebreen, glider ner mot Trollavatnet.

10c. Blånipebreen

Blånipebreen (1.54 km²) är en platåglaciär i östligaste Trogebreen. Av någon anledning är den inte utsatt på den senaste kartan.

10d. Tverrdalsbreen

Tverrdalsbreen (2.18 km²) är en platåglaciär i östra Trogebreen, öster om Troget (1566 m). Den tornar upp sig högt ovanför Tverrdalens branter.

10e. Bjørnalægbreen

Bjørnalægbreen (0.95 km²) är en liten platåglaciär i sydligaste Trogebreen, norr om Mundalen.

11. Jostefonna

Jostefonna (14.90 km²) är en rätt stor platåglaciär mellan Haukedalen och Fjærlandsfjorden. Tidigare, under den Lilla Istiden satt det ihop med den mindre grannen Trogebreen, och via den med den enorma Jostedalsbreen. Sedan 1996 har NVE utfört massbalansmätningar på glaciären. Jämfört med 1963 har Jostefonna ökat något i volym, fördelat på en rätt stor ökning i de övre delarna, och en fortsatt minskning i de nedre. Glaciären är alltså inte i balans, och om inte klimatet blir mycket varmare kan man vänta sig att tungorna så småningom börjar rycka fram igen.

11a. Breibotsbreen

Breibotsbreen (1.16 km²) är en liten platåglaciär i västligaste Jostefonna, på västsidan av Sundfjordbjørnen (1615 m).

11b. Skålebotnbreen

Skålebotnbreen (2.21 km²), en platåglaciär i västra delen av Jostefonna, glider ner mot Grøningstølsdalen från Sundfjordbjørnen.

11c. Grøningstølsbreen

Grøningstølsbreen (1.47 km²) är en mindre platåglaciär i norra Jostefonna.

11d. Jølstrabotnbreen

Jølstrabotnbreen (5.31 km²) är en rätt betydande platåglaciär i östra Jostefonna. Den har en bred tunga som skickar ned mindre utlöpare mot norr och söder.

11e. Svartevassbreen

Svartevassbreen (1.91 km²) är en liten dalglaciär i södra Jostefonna. Den kalvar i en liten sjö med en 400 m bred isbräcka, och är fortfarande i reträtt.

11f. Vetlefjordbreen

Vetlefjordbreen (2.84 km²), en dalglaciär i södra Jostefonna, skickar ned en tunga med ett 200 m högt isfall i en liten dalgång. Där kalvar tungan i en liten sjö med en 400 m bred isbräcka. Denna tunga retirerar fortfarande långsamt.

12. Melsnipebreen

Melsnipebreen (1.47 km²) är ett litet glaciärkomplex mellan Jorddalsdalen och Vetlefjorddalen.

12a. Trollakyrkjebreen

Trollakyrkjebreen (0.50 km²), en platåglaciär, är den norra delen av Melsnipebreen, norr om Melsnipa (1547 m).

12b. Trollabotnbreen

Trollabotnbreen (0.97 km²) är en nischglaciär i Melsnipebreens östra del, väster om Jorddalsdalen.

	Dokumentets början	Östra Jostedalsbreens större glaciärer	Breheimens större glaciärer	Egentliga Breheimens större glaciärer	Site- karta	Emaila till författaren	Copyleft- information	This document in English
Senast uppdaterad: 17 mars 2001	Om inte annat specificeras; text, tabeller, fotografier, kartor och annan grafik © 1999-2001 Gunnar Ljungstrand
	Bild med storleksangivelse (xx kB) leder till bild i 4 x större upplösning.