Dokumentets början	Norra Jostedalsbreens större glaciärer	Breheimens större glaciärer	Södra Jostedalsbreens större glaciärer	Site- karta	Emaila till författaren	Copyleft- information	This document in English
Senast uppdaterad: 17 mars 2001	Om inte annat specificeras; text, tabeller, fotografier, kartor och annan grafik © 1999-2001 Gunnar Ljungstrand
	Bild med storleksangivelse (xx kB) leder till bild i 4 x större upplösning.

Östra Jostedalsbreens större glaciärer

Jostedalsbreen är Norges och Fastlandseuropas största glaciär; ett komplicerat system av isplatåer som skickar ner mäktiga isströmmar i dalarna på alla sidor, ofta i kolossala isfall. Enligt mätningar är isen på en del ställen mer än 600 m tjock. I norra delen har glaciären mer alpin karaktär, med många uppstickande toppar och kammar. Där finns också den högsta toppen på Jostedalsbreen, Lodalskåpa (2083 m), "Vestlandsdrottningen".

Jostedalsbreen har ett ganska maritimt klimat, med stora mängder snö på vintern. De senaste decennierna har det kommit så mycket att många tungor, i synnerhet korta och branta, har avancerat betydligt.

Med Östra Jostedalsbreen menar jag här den del av Jostedalsbreen som dräneras till Jostedalen. Andra mindre glaciärer i detta område kommer också med här.

Tabell över Östra Jostedalsbreens större glaciärer med grunddata

1. Jostedalsbreen (Östra delen)

Jostedalsbreen (Östra delen) (216.63 km²) är den del av Jostedalsbreen som dräneras österut, mot Jostedalen. Områdets norra del är ett rätt komplext system av isströmmar med många uppstickande toppar och kammar, medan den södra mer är en platåglaciär av klassisk typ. Under kulmen av den s.k. Lilla Istiden i mitten av 1700-talet avancerade alla utlöpare kraftigt, och förstörde både åker och äng, såväl som hela gårdar. Den högsta toppen på denna del av Jostedalsbreen är Lodalskåpa (2083 m).

Denna del av Jostedalsbreen innehåller de båda största isströmmarna i hela glaciärkomplexet - den lugna och långsträckta Tunsbergdalsbreen och den slingrande Nigardsbreen. Generellt har utlöparna i denna del något mindre lutning än på de andra sidorna, och är inte riktigt lika vilda. Det lysande undantaget är förstås Bergsetbreens väldiga isfall, kanske det allra mest imponerande i hela Norge. Andra betydande utlöpare är Austdalsbreen, som kalvar i Styggevatnet, Stigaholtbreen, Lodalsbreen och Nibbabreen kring Lodalskåpa, samt till slut Fåbergstølsbreen.

1a. Austre Sygneskardbreen

Austre Sygneskardbreen (3.36 km²) är en ganska liten och kort utlöpare i Jostedalsbreens norra del. Den kalvar i sjön Kupvatnet med en 600 m bred isbräcka, och har avancerat något (ca 100 m) de senaste åren. Ett glaciärpass (1530 m) över till Sunndalen löper över Sygneskardbreen. Uppe i passet är isen ca 300 m tjock.

1b. Austdalsbreen

Austdalsbreen (13.60 km²) är en stor utlöpare från nordligaste Jostedalsbreen, som kalvar i kraftverkssjön Austdalsvatnet-Styggevatnet med en 1100 m bred och minst 30 m hög (beroende på vattenstånd) isbräcka. Även innan dammen byggdes kalvade glaciären i Austdalsvatnet, men när dammen för första gången fylldes 1988 ökade kalvningen kraftigt.

Detta har medfört att isbräckan har retirerat drygt 300 m sedan dess. I början gick reträtten fort, men de kraftiga snööverskotten från början av 1990-talet har faktiskt ökat istjockleken i de övre delarna. Detta har medfört en ökad isrörelse mot tungan, som bromsat in reträtten. Idag drar sig Austdalsbreens isbräcka tillbaka bara långsamt. Isfrontens position varierar också mycket med vattenståndet i sjön.

Det går en djup dalgång upp mot nordväst under Austdalsbreen; i dess övre delar är istjockleken 450 m. Under den Lilla Istiden gick Austdalsbreens tunga ca 1.1 km längre ut i Austdalsvatnet. Sedan 1988 har NVE utfört massbalansmätningar här, med ett litet massöverskott på 3.0 m (vattenekvivalent, fördelat över hela arean) under tiden fram till 2000. En väg leder upp till kraftverksdammen; därifrån tar det ca 2 timmar att nå glaciärtungan.

1c. Styggevassbreen

Styggevassbreen (3.51 km²) är en platåglaciär i kanten av Jostedalsbreen på östsidan av Vivakulen. Under Lilla Istiden sköt flera tungor en bra bit ut i nuvarande Styggevatnet.

1d. Vivabreen

Vivabreen (5.63 km²) är en medelstor utlöpare av Jostedalsbreen söder om Austdalsnuten.

1e. Stigaholtbreen

Stigaholtbreen (14.45 km²), som också kallas Stegholbreen är en lång och rätt stor dalglaciär i Jostedalsbreen som glider söderut från området kring Stornosa. I nedre delen, i Trongedalen, smalnar istungan av och blir brantare, med en del sprickområden. I översta delen, mellan Stornosa och Klubben, är isen hela 475 m tjock. Stigaholtbreen sträckte sig under den Lilla Istiden omkring 1.3 km längre ner i Stordalen. Glaciären har under de allra senaste åren börjat avancera igen. En dryg timmes gång genom skog från vägen vid Øy leder fram till glaciärtungan.

1f. Austre Raudskarvbreen

Austre Raudskarvbreen (1.97 km²) är en platåglaciär på sydöstra sidan av Raudskarvfjellet, i kanten av Jostedalsbreen.

1g. Vestre Raudskarvbreen

Vestre Raudskarvbreen (1.33 km²), en platåglaciär i kanten av Jostedalsbreen, ligger på Raudskarvfjellets sydsluttning.

1h. Lodalsbreen

Lodalsbreen (10.54 km²) är en rätt stor dalglaciär i Jostedalsbreen längst in i Stordalen. Den börjar långt uppe mellan Lodalskåpa och Brenibba. Där uppifrån Ståleskardet glider isen ned österut genom det 250 m höga isfallet Småttene, möter biglaciären Strupbreen från NV, och svänger söderut ner mot Stordalen. Ett glaciärpass på ca 1510 m leder över till Erdalen från Lodalsbreens norra del, förbi sprickområdet Lodalsbrekka. Nedre Lodalsbreen uppvisar två mycket distinkta mittmoräner.

Lodalsbreen var tidigare, under Lilla Istiden, mycket större än idag. Den gick då samman med den ungefär lika stora Nibbabreen, som kommer från SV. När den var som störst, nådde Lodalsbreen omkring 4.3 km längre ut i Stordalen, ända fram till Fåbergstølsgrandane. Detta är för övrigt Norges största aktiva sandur; 4 km lång. Lodalsbreen har under lång tid retirerat stadigt, men under de allra senaste åren har fronten börjat skjuta fram igen. Från vägen vid Fåbergstølen är det omkring 2 timmars vandring uppför Stordalen till glaciärtungan.

1i. Nibbabreen

Nibbabreen (10.73 km²) är en ganska stor och brant platåglaciär i Jostedalsbreen på Brenibbas sydöstsida. En kort och brant istunga med två stora isfall, det övre 2 km brett och 300 m högt, det nedre 800 m brett och 500 m högt, leder ner i Stordalen. Tidigare satt Nibbabreen ihop med Lodalsbreen, och var en del av den. Nibbabreen har avancerat ca 350 m - och 150 m nedåt - sedan sitt minimiläge för omkring 20 år sedan.

1j. Vestre Nosibreen

Vestre Nosibreen (1.18 km²), en brant platåglaciär i kanten av Jostedalsbreen, ligger på NV-sidan av Fåbergstølsnosi.

1k. Austre Nosibreen

Austre Nosibreen (2.91 km²) är en platåglaciär i kanten av Jostedalsbreen på Fåbergstølsnosis östsida.

1l. Fåbergstølsbreen

Fåbergstølsbreen (16.31 km²) är en stor utlöpare av Jostedalsbreen, som glider ned österut mot övre Jostedalen. Dess övre delar är ganska jämna, med ett isdjup på upp till 550 m, 2 km SV om Brenibba. Längre ned har Fåbergstølsbreen ett mindre isfall, 1 km brett och 200 m högt, som leder ned till tungan. En led över Jostedalsbreen till Bødalen går upp längs denna glaciär.

Glaciärtungan ligger i en trång dalgång, med den gamla sidomoränen mer än 200 m högre upp i dalsidan. Denna sidomorän är genombruten på flera ställen av ovanifrån kommande bäckar, och slamströmmar ned i dalen från den är vanliga. Ovanför moränen, på bergsluttningen högt över glaciärtungan, växer fjällbjörkar! Stereobild på Fåbergstølsbreen i sin dalgång.

Fåbergstølsbreen var, liksom andra glaciärer, mycket större under 1700-talet; den period som kallas den Lilla Istiden. Dess tunga nådde då nästan ända ner i älven i Jostedalen - en position ca 2.5 km längre fram än den nuvarande. Ändå har också Fåbergstølsbreen åter börjat rycka fram under de senaste åren, och uppvisar den avancerande glaciärens typiska branta, uppspruckna front. Från vägen nere i Jostedalen är det omkring 1 timmes lätt vandring upp till glaciärtungan.

1m. Storefonnbreen

Storefonnbreen (3.80 km²) är en platåglaciär i kanten av Jostedalsbreen, på öst- och sydsidan av Lioksla, på nordöstsidan av Nigardsdalen.

1n. Nigardsbreen

Nigardsbreen (45.90 km²) är den näst största (efter Tunsbergdalsbreen), och den näst mest kända (efter Briksdalsbreen) utlöparen från Jostedalsbreen. Ett annat, äldre namn på glaciären är Mjølverbreen. Den har ett väldigt, ganska jämnt triangelformat närområde, som sträcker sig mellan Høgste Breakulen (1957 m) i SV och Brenibba (2018 m) i NO - en bredd på 10 km. Däruppe, 2 km öster om Kjenndalskruna, når isen en tjocklek av ca 550 m. Isen flyter nedåt mot söder som i en tratt, med ett mindre 1 km brett och 200 m högt isfall. Isen tar emot två tillskott från väster och koncentreras i en trång, S-formig dalgång. Tidigare fanns det tre betydande nunataker där - nu är den nordligaste helt borta, den mellersta nästan helt övertäckt av is, och den sydligaste och största mycket reducerad i storlek. Glaciärtungan står idag strax utanför där dalen vidgas och rätas ut.

Nigardsbreen var länge i tillbakagång, men 1989 vände det och istungan började avancera igen. Fram till 1998 har glaciären ryckt fram ca 220 m, samtidigt som den blivit mycket tjockare, brantare, och sprickigare (jämför bild 1 - 2, och 3 - 4, från 1989 respektive 1999). Detta är förstås helt normalt för en avancerande glaciär. Det är emellertid inte de stora snööverskotten från det tidiga 1990-talet som orsakat den nuvarande framryckningen. Nigardsbreen är rätt långsträckt och har en reaktionstid på ca 20 år. Den nuvarande, relativt blygsamma, framstöten beror på mindre överskott under 1970-talet - ca år 2010 kan vi vänta oss en mycket kraftigare framryckning (om inte klimatet blir mycket varmare, så att "vågen" av is smälter bort innan den når tungan).

Nigardsbreen är en av de glaciärer som NVE utför massbalansundersökningar på; här har undersökningar företagits sedan 1962. Under den tiden (1962-2000) har ett sammanlagt överskott på ca 19.5 m vattenekvivalent, räknat på hela ytan, uppmätts. Detta borde räcka för en ganska ordentlig framstöt (ca 2 km?). I så fall borde större delen av Nigardsbrevatnet och dalen bredvid, inklusive parkeringen, kunna fyllas upp. Sjön är rätt grund i varje fall i den västra delen, så kalvning borde inte bromsa framstöten nämnvärt.

Under den Lilla Istiden var Nigardsbreen utomordentligt stor; den fyllde upp hela Nigardsdalen ut till älven i Jostedalen - som störst i en position hela 4.6 km från den nuvarande. Omkring år 1710 stod isfronten ungefär vid mitten av det nuvarande Nigardsvatnet, men då började den rycka fram och tillryggalade 2.8 km fram till 1735. En så snabb framstöt (mer än 100 m/år i medeltal) kan inte bara bero på kalla somrar. Det måste har varit många år med mycket stora snööverskott under slutet på 1600-talet. Gården Nigard miste större delen av sin åkerareal, och också andra gårdar gjorde kännbara förluster. Under åren 1735-42 var isfronten i stort sett stabil, men 1743 ryckte den fram ytterligare 100 m och smulade sönder också själva gården Nigard. Under de närmaste åren därefter tryckte sig isen fram ytterligare 50 m innan den år 1748 nådde sin maximala position. Då hade den också ödelagt större delen av gården Bjørkehaugs mark. Gränsen för isens maximala utbredning syns mycket bra i vegetationen i dalen. Stereobild på Nigardsbreen från Ö.

Därefter började Nigardsbreen att sakta dra sig tillbaka, med korta framstötar då och då, i synnerhet omkring 1845, 1873, och 1910. Generellt verkar 1800-talet ha karakteriserats av ett fortsatt kallt klimat, fast med mindre snö än under det föregående seklet. År 1900 stod Nigardsbreens front omkring 1.7 km bakom de yttersta ändmoränerna. I början på 1900-talet var glaciären i stort sett stabil, men på 1920-talet började en kraftig reträtt, orsakad av de stigande sommartemperaturerna. Omkring 1930 började sjön Nigardsbrevatnet att smälta fram under isen. Detta ledde till en katastrofartad kalvning och accelererad reträtt under 1930-, 1940- och 1950-talen. I mitten av 1960-talet var hela sjön frilagd och reträtten började avta. Till slut stabiliserades isfronten under mitten av 1970-talet i den position den i stort sett behöll ända tills 1990-talets början. Stereobild på Nigardsbreens front.

När vi talar om Lilla Istiden så tänker vi gärna på 1700-talet, eftersom det ju var då den kulminerade. Det var emellertid den andra fasen; den första inleddes omkring år 1500. På 1700-talet upptecknade prästen Mathias Foss i Jostedalen en sägen om att det fordom i Mjølverdalen, som är ett annat namn på Nigardsdalen, skulle ha funnits en stor jämn dal med sex gårdar. Det är troligt att Nigardsbreen innan år 1500 var mycket mindre än under sitt minimum under 1900-talet; antagligen stod fronten flera km högre upp i den slingrande dalen. Håligheten i dalen där nu Nigardsbrevatnet ligger hade haft många hundra år på sig att bli helt igenfylld av glaciärslam och bli en slätt med mycket bra jordbruksmark. Sedan kom början av den Lilla Istiden, glaciären ryckte fram ett antal km och förstörde gårdarna och deras mark. Efter tvåhundra år kom så sedan den andra fasen som fullbordade hemsökelsen. Stereobild på fjällbjörk framför den avancerande Nigardsbreen.

Nigardsbreen är idag ett välbesökt turistmål; sommardagar med bra väder besöker hundratals turister glaciären. En bomväg leder fram till en stor parkeringsplats en knapp km fram längs sjön. Därifrån kan man åka båt en km, men det går lika bra att ta sig fram över klipporna längs sjöstranden - man når glaciärtungan på ungefär en halvtimme. En avancerande glaciär är definitivt farligare än en i reträtt; den har en hög, brant, uppsprucken front där isras kan ske utan förvarning. En annan fara är glaciärälven, som kan dämmas upp av ras inne i glaciären. Sedan brister dammen plötsligt, och det blir en flodvåg av iskallt vatten och isblock, som sveper med sig alla som står för nära. Två dödsoffer krävdes i en sådan olycka vid Nigardsbreen 1986. Stereobild på nedrasat isblock framför Nigardsbreen.

1o. Steinmannbreen

Steinmannbreen (2.40 km²) är en platåglaciär i kanten av Jostedalsbreen, på Hauganosi väster om Nigardsdalen.

1p. Tuftebreen

Tuftebreen (7.37 km²), en medelstor utlöpare av Jostedalsbreen, ligger på nordsidan av Krundalen, öster om Høgste Breakulen. Isen glider först österut i en grund sänka, men svänger sedan söderut i ett 600 m brett och 350 m högt isfall ner i Tufteskardet. Isfronten står nu uppe i den hängande dalen, men under den Lilla Istiden vällde isen ned på bred front ända till till botten av Krundalen, förstörde mycket åker och äng och ledde till att huset på gården Bergset måste flyttas. Isfronten stod då 1.7 km från sin nuvarande position, och ett andra, 300 m högt isfall hade bildats. Sido- och ändmoränerna från den tiden syns fortfarande mycket tydligt i terrängen och vegetationen. Också Tuftebreen har börjat rycka fram igen, fast ännu inte så mycket. En dryg timmes vandring från vägens slut vid Bergset uppför fjällsluttningen leder upp till glaciärtungan.

1q. Bergsetbreen

Bergsetbreen (15.13 km²) längst in i Krundalen är en betydande utlöpare av Jostedalsbreen. Den börjar uppe mellan Høgste Breakulen och Kvitekulen, där isen är åtminstone 400 m tjock. Där uppifrån glider den mot SO fram till kanten mot Krundalen, där den vrider mot öster och vräker sig ned i ett av de ståtligaste isfallen i Norge. Stereobild på Bergsetbreen i Krundalen.

Isfallet är 1000 m högt och till att börja med 2 km brett; halvvägs ned delar en klippa det emellertid. Den mindre, södra grenen slutar på ca 750 m höjd, men den norra huvuddelen sträcker sig ända ned i dalbotten och bildar en kort dalglaciär där. Bergsetbreen är p.g.a. sin branthet en glaciär som reagerar snabbt på förändringar i massbalans - den tycks ha en reaktionstid på omkring 5 år.

För inte så länge sedan var Bergsetbreen betydligt mindre; minimum var troligen någon gång kring 1970. Då hängde glaciärtungan en bra bit uppe i bergsbranten. Under 1970-talet började glaciären dock att rycka fram igen p.g.a. ökade snömängder. Till en början gick det rätt sakta - en raskon bildades och växte någon gång kring 1980 ihop med isfallet ovanför. Isen, som nu hängde samman ända ner i dalbottnen, fortsatte att växa till långsamt, men det var först i början av 1990-talet som det började på allvar. På mindre än 10 år avancerade isen ca 500 m och bildade en betydande glaciärtunga i Krundalens innersta del. De sista åren minskade takten, och nu tycks Bergsetbreen i stort sett ha uppnått jämvikt. Totalt har Bergsetbreen avancerat ca 700 m sedan sitt minimum.

Under den Lilla Istiden var givetvis också Bergsetbreen mycket större än nu; dess yttersta ändmorän ligger ca 1.7 km ifrån dess nuvarande position. Då gick även Bergsetbreens södra tunga och Baklibreen åt norr ihop med den stora Bergsetbreen. När tungan sköt fram i Krundalen under 1700-talet förstörde den åker, äng och åtminstone en säter, men befolkningen drabbades också av ett flertal ödeläggande laviner.

Bergsetbreen är utan tvekan ett av de ståtligaste och mest imponerande isfallen i Norge. Bilvägen slutar vid gården Bergset, och därifrån till glaciärfronten är det 1 timmes vandring på god stig genom den frodiga Krundalen. Bergsetbreens isfall klättrades första gången i slutet på 1800-talet av den norske advokaten Kristian Bing och lokalmannen Anders Grov. Stereobild på isformation i Bergsetbreens front.

Baklibreen är en mindre utlöpare norr om egentliga Bergsetbreen. Eftersom is regelbundet rasar från dess kant ned på Bergsetbreens tunga räknar jag den som en del av denna större glaciär. Baklibreen ligger i en liten hängande dalgång, SO om Høgste Breakulen. Under den stora glaciärreträtten under 1900-talet retirerade den uppför branten mot Krundalen och drog sig bakom kanten. Under 1970- och 1980-talen började emellertid även Baklibreen att sakta rycka fram igen, och sommaren 1986 hade stora ismassor ansamlats ovanför stupet. Det var en instabil situation, och förr eller senare måste det brista. Den 27:e juli det året hade tre holländska turister vandrat in till Bergsetbreens fot, vid slutet av Krundalen. De hade ingen chans när 200 000 ton is rasade ner från 700 m höjd. Deras kroppar smälte fram först två år senare. Nu bedöms risken dock vara mycket mindre; Baklibreen är sammanhängande över en stor del av branten, och Bergsetbreen har avancerat så mycket att man inte nu längre kan komma upp under Baklibreen utan att först gå upp en bra bit på Bergsetbreen.

1r. Vetledalsbreen

Vetledalsbreen (4.09 km²), en mindre utlöpare av Jostedalsbreen, ligger på sydvästsidan av Krundalen. Under den Lilla Istiden sträckte sig dess tunga omkring 1.2 km längre ned mot dalen, ända ned till ca 600 m höjd.

1s. Tunsbergdalsbreen

Tunsbergdalsbreen (47.47 km²) är Jostedalsbreens största utlöpare, och den längsta isströmmen i Skandinavien - 20 km! Den är inte direkt spektakulär, fast mäktig, men den är ändå en av de mest okända glaciärtungorna. Detta beror på att den är mycket svårtillgänglig. För att komma till den måste man antingen ta sig fram 9 km i brant och stiglös terräng längs en kraftverkssjö (har man en båt där blir det lättare förstås), eller ta sig över höga bergspass från Austerdalen eller Krundalen.

Tunsbergdalsbreen har ett omfattande avlångt jämnt närområde uppe mellan Kvitekulen (1930 m) och Austerdalsfjellet. Därifrån glider isen genom en kort S-kurva ned i en bred, jämnt sluttande dalgång, och bildar en 11 km lång och upp till 1.8 km bred isström. Det finns några sprickområden i svängen, men inte något riktigt isfall. Även resten av glaciärtungan är jämn och relativt sprickfattig, bortsett från ett par mindre isfall i biglaciärer på västsidan.

Tre km upp från Tunsbergdalsbreens tunga går en sidodal, Brimkjelen, in mot väster. Denna dal blockeras av isen och ibland bildas en isdämd sjö där av smältvatten. Denna sjö kan bli rätt djup, så att kalvning av iskanten startar. När vattentrycket blir för stort lyfts isen upp något och vattnet strömmar ut under den i en plötslig störtflod, ett s.k. jökellopp. Kvar finns bara strandade isberg.

Tunsbergdalsbreen har dragit sig tillbaka under hela 1900-talet, och den fortsätter sin reträtt även nu, dock med ganska låg hastighet. Massbalansundersökningar utförda av NVE har visat att även denna glaciär fått stora snööverskott under 1990-talet, men p.g.a. sin längd och svaga lutning reagerar denna glaciär synnerligen långsamt. En reaktionstid på 50 år är kanske inte omöjlig. Således kommer Tunsbergdalsbreen att fortsätta sin reträtt i många år till, oavsett hur klimatet utvecklas.

Under den Lilla Istiden var Tunsbergdalsbreen naturligtvis betydligt större. Den nådde då omkring 2.9 km längre ned i dalen - en bra bit ut där kraftverkssjön Tunsbergdalsvatnet nu ligger. Då satt Tunsbergdalsbreen antagligen ihop med Kvitekollbreen inne i Brimkjelen, så att den sidodalen var isfylld. Å andra sidan blockerade Tunsbergdalsbreen då nästa sidodal, Tverradalen istället. Eftersom den dalgången är hängande fanns det dock ingen isdämd sjö där, men där fanns och finns fortfarande en säter. Därifrån startade engelmannen William Cecil Slingsby tillsammans med den norske fjällföraren Johannes Vigdal 15 augusti 1881 sin tur uppför hela Tunsbergdalsbreen, via Høgste Breakulen, och nedför den vilda Kjenndalsbreen (!), en enastående bedrift för den tiden.

1t. Kvitekollbreen

Kvitekollbreen (4.64 km²) är en platåglaciär i utkanten av Jostedalsbreen, på östsidan av Kvitekoll (1780 m). Den sträcker sig fram till branten mot den av Tunsbergdalsbreen blockerade sidodalen Brimkjelen. När glaciären var som minst var dalen helt tom, men sedan kraftiga snööverskott började ackumuleras under 1990-talet har is åter börjat rasa ned i dalen. På så sätt har en regenererad glaciär bildats. Under den Lilla Istiden var denna glaciär troligen sammanhängande med Tunsbergdalsbreen.

1u. Sauaskredbreen

Sauaskredbreen (1.85 km²) är en mindre platåglaciär i kanten av Jostedalsbreen, på nordsidan av Tverradalen.

2. Tverradalsbreen

Tverradalsbreen (1.46 km²) är en nischglaciär på Krundalens sydsida, öster om Vetledalsbreen.

3. Grånosibreen

Grånosibreen (5.76 km²) är ett mindre platåglaciärkomplex mellan Tunsbergdalsbreen och Jostedalen. Under den Lilla Istiden satt det ihop med Nordre Vassdalsbreen och Søre Vassdalsbreen.

3a. Røykjedalsbreen

Røykjedalsbreen (1.09 km²) är en liten platåglaciär i Grånosibreen, söder om Røykjedalen.

3b. Kyrkjedalsbreen

Kyrkjedalsbreen (1.14 km²) är en mindre platåglaciär i Grånosibreen, ovanför Kyrkjedalens översta del.

3c. Breakulsbreen

Breakulsbreen (1.43 km²), en del av Grånosibreen, är en liten platåglaciär på västsidan av Breakulen.

3d. Liastølsbreen

Liastølsbreen (2.10 km²) är en nischglaciär i Grånosibreens östra del. Den är ganska brant.

4. Nordre Vassdalsbreen

Nordre Vassdalsbreen (1.95 km²) är ett litet platåglaciärkomplex på Vassdalsfjellet. Under den Lilla Istiden var den sammanhängande med Grånosibreen och Søre Vassdalsbreen.

4a. Vassdalsbreen

Vassdalsbreen (1.15 km²) är en platåglaciär i Nordre Vassdalsbreen, ovanför Vassdalens västsida.

4b. Haugakupbreen

Haugakupbreen (0.80 km²), en del av Nordre Vassdalsbreen, är en liten platåglaciär på västsidan av Vassdalsfjellet.

5. Søre Vassdalsbreen

Søre Vassdalsbreen (1.81 km²) är ett litet platåglaciärkomplex på Vassdalsfjellets östsida. Under Lilla Istiden satt det ihop med Grånosibreen och Nordre Vassdalsbreen.

5a. Vassdalsbreen

Vassdalsbreen (1.13 km²), en del av Søre Vassdalsbreen, är en platåglaciär på västsidan av Vassdalen.

5b. Flabreen

Flabreen (0.68 km²) är en liten platåglaciär i Søre Vassdalsbreen. Den ligger på Vassdalsfjellets sydöstsida, ovanför Jostedalen.

6. Tverrdalsnosibreen

Tverrdalsnosibreen (1.02 km²) är en liten platåglaciär på Tverrdalsnosi, strax väster om Tunsbergdalsbreens tunga.

7. Tverradalsbreen

Tverrdalsbreen (6.70 km²) är ett glaciärkomplex söder om Kvitekoll och väster om Tunsbergdalsvatnet. Under den Lilla Istiden satt det ihop med Jostedalsbreen och Såtabreen .

7a. Kyravadbreen

Kyravadbreen (1.92 km²) är en platåglaciär i Tverradalsbreen, som hänger över branterna på Tverradalens sydsida. Glaciärens nedre del fyller upp dalens innersta del.

7b. Skruklebreen

Skruklebreen (2.28 km²) är en platåglaciär i Tverradalsbreen, som glider ner mot Tverradalen.

7c. Urdanovbreen

Urdanovbreen (0.52 km²), en liten platåglaciär i Tverradalsbreen, ligger söder om Urdanovi.

7d. Tverrdalsbreen

Tverrdalsbreen (1.98 km²) är en platåglaciär i Tverradalsbreen. Den glider ner mot SV, mot Veitastrond.

8. Såtabreen

Såtabreen (3.79 km²) är en mindre platåglaciär på nord- och östsidan av Såta (1701 m). Under den Lilla Istiden var den en del av Jostedalsbreen, via Tverradalsbreen.

8a. Kupabreen

Kupabreen (1.56 km²) är en platåglaciär i Såtabreen som glider ner mot norr och den lilla dalen Kupa.

8b. Hestbreen

Hestbreen (2.23 km²), en brant platåglaciär i Såtabreen, ligger på östsidan av Såta, ovanför Tunsbergdalsvatnet. I norra delen rasar ismassor nedför en brant och bildar en liten regenererad glaciär.

	Dokumentets början	Norra Jostedalsbreens större glaciärer	Breheimens större glaciärer	Södra Jostedalsbreens större glaciärer	Site- karta	Emaila till författaren	Copyleft- information	This document in English
Senast uppdaterad: 17 mars 2001	Om inte annat specificeras; text, tabeller, fotografier, kartor och annan grafik © 1999-2001 Gunnar Ljungstrand
	Bild med storleksangivelse (xx kB) leder till bild i 4 x större upplösning.