Startsida Början
Dokumentets
början
Sitekarta
Site-
karta
Email
Emaila till
författaren
Copyleft
Copyleft-
information
In English
This document
in English
Senast uppdaterad: 17 mars 2001 Om inte annat specificeras; text, tabeller, fotografier, kartor och annan
grafik © 1999-2001 Gunnar Ljungstrand


Om glaciärer

En glaciär är ett område med permanent is och snö, som befinner sig i rörelse. Isen byggs upp i de övre delarna av stora snööverskott på vintern, och glider sedan sakta nedåt till lägre nivåer, där isen smälter av, främst under sommaren. Snön övergår till is dels genom att den pressas samman av överliggande snölager, och dels genom återfrysning (snö smälter, smältvattnet sipprar ner djupare i snön och fryser igen).

Storglaciären (Kebnekaise) Storglaciären (Kebnekaise), 9 augusti 1990. (43 kB)

När isen blivit ungefär 20 m tjock börjar den deformeras av sin egen tyngd och börjar sakta flyta nedför sluttningen. Även om isen i och för sig är hård och spröd kan den ändå flyta plastiskt under krafter som verkar under lång tid. Eftersom friktionen verkar längs sidorna och underlaget rör sig isen fortast i ytan och längs mitten, på samma sätt som en flod. De flesta glaciärer i Skandinavien rör sig både genom intern deformation och genom att glida över underlaget, fast det finns några som är fastfrusna vid berget.

Glaciärbrunn på Salajekna (Sulitelma) Glaciärbrunn på Salajekna (Sulitelma), 8 augusti 1991. (58 kB)

Glaciärer i Sverige rör sig med upp till några tiotal meter per år, medan en del norska utlöparglaciärer kan ta sig fram mer än 100 m om året. Det största uppmätta isdjupet i Sverige är ca 250 m på Storglaciären i Kebnekaise, men det är sannolikt att större djup finns. I Norge har 650 m konstaterats på Jostedalsbreen. I Sverige finns det knappt 300 km2 glaciärer; Norge har ungefär tio gånger så mycket.

Salajeknas övre del (Sulitjelma) Salajeknas övre del (Sulitjelma), 1 augusti 1996. (44 kB)

Det finns ett flertal morfologiska typer av glaciärer. Nischglaciärer är oftast rätt små med stor bredd i förhållande till längd, och ligger i mer eller mindre djupa nischer i fjällsidan. Dalglaciärer är oftast större och mer avlånga; de fyller en hel dalgång. Platåglaciärer i strikt bemärkelse är iskupoler som ligger uppe på en fjällplatå; här används den termen också för glaciärer som ligger på en fjällsida, eller i en svag sänka. Glaciärkomplex är min term för system av flera sammanhängande isströmmar.

Sprickområde på Helagsglaciären (Härjedalen) Sprickområde på Helagsglaciären (Härjedalen), 4 augusti 1997. (97 kB)

Den största faran på en glaciär utgörs av sprickorna. Alla glaciärer har sprickor; en del bara några få, medan andra har massvis. Generellt sett blir en glaciär sprickigare ju fortare den rör sig, men sprickigheten påverkas också av brantheten och av hur oregelbundet dess underlag är. På avsmält is är sprickorna inte så farliga, eftersom man ser och kan undvika dem där. Faran utgörs av sprickor övertäckta av snö, som inte håller för kroppstyngden. P.g.a sprickfaran bör man alltid färdas minst 3 personer inknutna i rep på glaciärer. Glaciärsprickor blir sällan djupare än 20-30 m, eftersom isens plasticitet sluter dem igen under detta djup. Där spricksystem i olika riktningar skär varandra så att det bara återstår ett kaos av istorn av isytan talar man om ett isfall.

Isfall på Svenonius glaciär (Sarek) Isfall på Svenonius glaciär (Sarek), 19 augusti 1994. (66 kB)

Glaciärerna har emellertid varit större tidigare, även efter istiden. Före den s.k. Lilla Istiden, som varade från omkring 1500 till 1900, var glaciärerna antagligen ungefär som nu, eller något mindre. Då blev det emellertid betydligt kallare, och glaciärerna växte till kraftigt, först under en period i början av 1500-talet, och sedan ännu mer i början av 1700-talet. Efter 1750 började glaciärerna sakta tunnas ut och avta, men den stora tillbakagången började inte förrän strax efter det senaste sekelskiftet. Kring 1960 började reträtten avta och glaciärerna stabiliseras, men under det allra senaste decenniet har faktiskt glaciärerna börjat öka igen.

Salajeknas isbräcka (Sulitelma) Salajeknas isbräcka (Sulitelma), 8 augusti 1991. (91 kB)

Detta kanske verkar egendomligt, med tanke på den s.k. växthuseffekten, men det är faktiskt inte omöjligt att just den är en av orsakerna till detta. Om jorden som helhet blir varmare måste mer vatten avdunsta, och därför också komma ner igen. Mer regn alltså, eller mer snö, om temperaturen är under noll. Nederbördsökningen kommer inte att vara jämn, utan vissa områden kommer att få mycket mer nederbörd, medan andra kanske får mindre.

Engabreens avancerande front (Svarisen, Norge) Engabreens avancerande front (Svartisen, Norge), 28 juli 1997. (77 kB)

Detta är just vad som tycks ha hänt i Skandinavien: Sommartemperaturen är fortsatt hög, men vinternederbörden har ökat så mycket (ca 50 %) att den faktiskt tar ut temperaturökningen, och mer därtill. Alla glaciärer i Skandinavien påverkas inte lika mycket; det är främst de som ligger långt västerut som ökar. Flera norska glaciärer, i synnerhet korta, branta utlöpare från de stora platåglaciärerna, har avancerat våldsamt - vissa uppemot 1 km på bara något tiotal år. Även en del svenska isar har visat tecken på mindre framstötar. Huruvida detta mönster kommer att fortsätta kan bara framtiden utvisa.


Startsida Början
Dokumentets
början
Sitekarta
Site-
karta
Email
Emaila till
författaren
Copyleft
Copyleft-
information
In English
This document
in English
Senast uppdaterad: 17 mars 2001 Om inte annat specificeras; text, tabeller, fotografier, kartor och annan
grafik © 1999-2001 Gunnar Ljungstrand