Startsida Början
Dokumentets
början
Sitekarta
Site-
karta
Email
Emaila till
författaren
Copyleft
Copyleft-
information
In English
This document
in English
Senast uppdaterad: 24 maj 2001 Om inte annat specificeras; text, tabeller, fotografier, kartor och annan
grafik © 1999-2001 Gunnar Ljungstrand


Ordlista Ordlista

A

Ablation Förlust av is och snö från en glaciär, (oftast) den största delen av "utgifterna" för en glaciär, normalt dominerad av smältning. Ablation orsakas främst av direkt solstrålning, där albedot har stor betydelse, varm luft, och kondensation från fuktig luft. Avdunstning av is, smältning p.g.a. regn eller bottensmältning p.g.a. värme inifrån jorden (utom i vulkaniska områden) spelar normalt liten roll. Ablationen på skandinaviska glaciärer varierar mellan ungefär 0.5 och 12 m vattenekvivalent under normala år, beroende på höjd över havet.

Ablationsområde Den del (normalt nedre delen) av en glaciär där ablationen är större än ackumulationen. Det skiljs från ackumulationsområdet av firnlinjen. Tvärsnittet av en glaciär i ablationsområdet är normalt konvex. Ablationsområdets storlek varierar från år till år, större i år med underskott och mindre i år med överskott. Kallas också tärområde.

Abrasion Benämning på den erosion som en glaciär utövar på sitt underlag, genom att slipa ner berggrunden med hjälp av infrusna stenar och klippstycken. Tillsammans med plockning medför abrasionen att glaciären gräver ned sig i sitt underlag. Abrasion eroderar främst finmaterial, i sandstorlek och mindre. Erosionshastigheten varierar mycket, beroende på glaciärens hastighet, mängden infrusen sten och berggrundens hårdhet, men ligger i allmänhet mellan 0.1 och 1 mm/år i Skandinavien.

Ackumulation Ansamling av snö och is på en glaciär, dess "inkomster". Snö utgör största delen av ackumulationen men dimfrost, regn eller smältvatten som (åter)fryser till is i kallare, lägre liggade lager kan också ha betydelse, liksom i en del fall islaviner från andra, högre liggande, glaciärer. I Skandinavien ligger ackumulationen mellan 0.5 och 5 m vattenekvivalent under normala år, beroende på hur maritimt eller kontinentalt klimatet är.

Ackumulationsområde Den del (normalt övre delen) av en glaciär där ackumulationen är större än ablationen. Det skiljs från ablationsområdet av firnlinjen. Tvärsnittet av en glaciär i ackumulationsområdet är normalt konkav (utom för platåglaciärer). Ackumulationsområdets storlek varierar från år till år, större i år med överskott och mindre i år med underskott. Kallas också närområde.

Sulitjelmaisens 
ackumulationsområde Sulitjelmaisens ackumulationsområde, 1 augusti 1996. (44 kB)

Albedo Ordagrannt "Vithet"; hur ljust något är. En yta med albedo 1.0 reflekterar all inkommande strålning (helt vit), medan en med albedo 0.0 absorberar allt (helt svart), inom synligt ljus. Nyfallen snö har mycket högt albedo (0.95+), gammal snö (firn) lägre (~0.6), ren glaciäris ännu lägre (~0.4), och smutsig snö eller is allra lägst (~0.2). Detta är anledningen till att smutsig snö eller is smälter snabbare än ren sådan, och att ett snöfall på sommaren minskar smältningen kraftigt så länge nysnön finns kvar.

Alpin Benämning på terräng med många branta och spetsiga toppar. Glaciärerna här är mestadels av dal- och nischtyp. Exempel på områden med alpin terräng i Skandinavien är Jotunheimen i Norge och Sarek i Sverige.

Mycket alpin terräng i 
Jotunheimen Mycket alpin terräng i Jotunheimen, 30 juli 1984. (81 kB)

Arête Franskt ord för skarp bergskam, bildad av glacialerosion.

B

Bergschrund Ord av tyskt ursprung som betecknar en stor, djup spricka i övre delen av en glaciär, mellan den del av isen som är fastfrusen vid klippan och den del som rör sig. På vintern fylls bergschrunder ofta upp med snö, men sprickan öppnar sig igen på sommaren. En bergschrund är ofta både bred och djup, och kan vara ett besvärligt hinder för bergsbestigare, i synnerhet mot slutet av sommaren.

Biglaciär Mindre glaciär som flyter samman med en större, där de båda sidomoränerna bildar en mittmorän.

Blockglaciär Ovanlig glaciärtyp, som består till största delen av block och sten, med is som fyller upp hålrummen mellan. Blockglaciärer kan bildas när en moränrik glaciär smälter bort. Allt eftersom isen smälter ansamlas mer och mer block, sten och grus på ytan, och bildar ett isolerande täcke som skyddar isen under från att smälta. Blockglaciärer uppvisar ännu långsammare isrörelse än normala glaciärer, med ofta mindre än 1 m/år, men rörelsen ger upphov till typiska bågformiga valkar på ytan. Isfyllda moräner i branta sluttningar kan ibland uppvisa blockglaciär-liknande rörelse. I Skandinavien finns bara några få blockglaciärer.

Blåis Annat namn på glaciäris, som mycket riktigt har en väldigt vacker blå färg, i varje fall när isen är ren. På tempererade glaciärer tar det bara några få år för snö att förvandlas till blåis, medan det kan ta flera tiotals år för polära glaciärer.

Bottenglidning Den ena typen av isrörelse (den andra är plastisk flytning); helt enkelt is som glider över sitt underlag. Denna form av rörelse, som är den enda som eroderar underlaget, förekommer bara hos tempererade och delvis hos subpolära glaciärer. Bottenglidningen underlättas och smörjs av en tunn film flytande vatten mellan isen och berget; detta vatten bildas genom trycksmältning av en nollgradig is. Andelen bottenglidning av den totala isrörelsen varierar mycket beroende på förhållandena, från 0 till 90%. Generellt har maritima glaciärer större andel bottenglidning.

Bottenmorän Moränmaterial med ganska stor andel finmaterial, infruset i glaciärens bottenskikt. Det grövre materialet kan vara frostspängda block och stenar, som fallit ner på glaciärens övre del från en bergssida, blivit begravda under mer snö och is, och så småningom kommit ner til botten, men kan också vara material som brutits loss direkt från botten medelst plockning. Det finare materialet kommer nästan helt från glaciärens botten, där det slipats loss med hjälp av det grövre materialet som sitter fastfruset i isen, något som kallas abrasion. På grund av den mindre tillgången på grovt infruset material i botten (inga bergsbranter som sten kan ramla ner från) är även bottenisen på utlöpare från platåglaciärer normalt moränfattig.

Bottentopografi Hur topografin ser ut under isen; ibland är det jämnt sluttande dalgångar, men ofta finns det överfördjupade bäcken, branter och t.o.m. ibland hela berg begravda under isen. Genom att se på yttopografin kan man göra kvalificerade gissningar om hur det ser ut under isen. En sänka med nästan flat is indikerar ett överfördjupat bäcken, ett brantare parti med ett sprickområde en brant, ett område med jämn lutning och få sprickor en jämn dalgång, ett plötsligt mycket sprickigt område en uppstickande klippa etc. Under toppen av en iskupol är isen normalt tunn. För att få reda på exakt hur tjock isen är får man emellertid använda andra metoder; seismiskt eko fungerar, men en speciellt utvecklad glaciärradar är mycket snabbare och billigare att använda.

Bre Det vanligaste norska ordet för glaciär.

D

Dalglaciär Glaciär av alpin typ, som bildas när en en nischglaciär växer ut ur sin nisch och börjar fylla upp en dalgång. Dalglaciärer är i allmänhet långsträckta, med ett längd/bredd-förhållande på oftast mer än 2, är i allmänhet större än nischglaciärer, men det är en del överlappning och övergångsformer är vanliga. Dalglaciärer kan vara komplexa, och ta emot tillskott från biglaciärer. Om ett antal dalglaciärer går samman i ett komplext mönster bildas ett isströmnät. En typisk dalglaciär är Mikkajekna.

Delta Mycket svagt sluttande sedimentbildning där en älv som medför finmaterial löper ut i en sjö eller i havet. Ett delta består till största delen av material av sand- och siltstorlek. Glaciärälvar innehåller vanligen så mycket finmaterial att stora deltan relativt snabbt byggs upp.

Densitet Täthet; hur mycket någonting väger för en viss volym. Uttryckt i g/cm3 har flytande vatten en densitet på ca 1.0, medan kompakt is är något lättare med omkring 0.9. Densiteten hos nyfallen snö varierar mellan ungefär 0.1 och 0.3, vindpackad snö kan nå 0.4, medan firn ligger på 0.4-0.6. Vit firnis med många luftbubblor har sådär 0.75, medan blå glaciäris med få luftbubblor har en densitet på ca 0.85. På grund av densitetsskillnaderna mellan olika snö- och islager omvandlar glaciologer värdena till vattenekvivalent för jämförelser.

Dimfrost Meteorologiskt fenomen där dimdroppar i ett moln direkt fryser på en kall yta, t.ex. en klippa eller snö. Dimfrost kan fästa där snö inte kan lägga sig, t.ex. på en lodrät klippvägg, och visar vindriktningen då den avsattes, eftersom de små iskristallerna ansamlas endast på lovartsidan. Dimfrost kan ha viss betydelse för ackumulationen på en glaciär.

Drumlin Avlång kulle av moränmaterial, utsträckt i isrörelseriktningen. Bildas av bottenmorän och förekommer ofta i svärmar. Det finns varianter som ligger upp- eller nedströms en klippa. Drumliner från nutida Skandinaviska glaciärer är sällsynta och små, men drumliner från istiden kan vara flera km långa, upp till 1 km breda och 100 m höga. En besläktad, mer småskalig landform är fluted moraine.

Dödis Ismassa som inte är i rörelse, som är "död", stagnant is. Dödisar bildas vanligen när glaciärer smälter bort under varmare klimat, när istjockleken blivit så liten att isrörelsen avstannar. Mer och mer moränmaterial ansamlas på ytan allt eftersom isen smälter, och till slut kan man ofta inte se någon is i ytan alls. På grund av isoleringen smälter isen bort allt långsammare, men till slut finns det ingen is kvar, utan bara ett lager dödismorän. Under reträtt kan ibland hela sektioner av is snöras av från en glaciärtunga, och bilda dödisar. I ett klimat där glaciärerna växer kan snöfält övergå till dödisar, och därifrån till äkta glaciärer också.

Dödisgrop Hålighet, ibland vattenfylld och ibland inte, ofta i isälvsmaterial i ett delta eller en sandur från istiden, bildad av ett stort isblock som fastnat, blivit delvis begravt i glacialt material, och som sedan smält bort.

Dödismorän Moränmaterial som avsatts från en dödis. Terräng med dödismorän är oftast mycket oregelbunden och småkullig. Detta p.g.a. att täcket med morän skyddar underliggande stagnant is från smältning, men förr eller senare kollapsar högarna med morän ner i håligheterna bildade av smältning, och så smälter det mer på andra ställen istället. Slutprodukten är ett lager morän med mycket varierande tjocklek. Rogenmorän är en speciell slags dödismorän.

E

Erosion Nednötning av berg och jord, orsakad av glaciärer, rinnande vatten, vågor, vind, djur eller människor. Glaciärer eroderar sina underlag via abrasion och plockning, och sina sidor via frostsprängning.

F

Firn Från tyska: gammal snö, snö som överlevt en sommar. Smältning och återfrysning under sommaren och kompaktering under högre liggande snölager orsakar en omkristallisering av snön. Bräckliga, greniga snöflingor förvandlas sakta till större, rundade snökorn, som packas mycket tätare. Firn består av upp till ett par mm stora iskristaller, och har en densitet på omkring 0.5. På en tempererad glaciär tar det bara ett år för snö att omvandlas till firn, medan det kan ta tio år eller mer på polära glaciärer.

Firnis Vit ogenomskinlig sammanhängande is, som fortfarande innehåller många luftbubblor, ett mellanstadium mellan firn och glaciäris. Firnis har en densitet på omkring 0.7.

Firnlinje Gränslinjen mellan ackumulations- och ablationsområdet. Firnlinjen ligger längre ner tidigt på sommaren och under år med massöverskott, och högre upp sent på sommaren och under år med massunderskott. Firnlinjen är gränsen mellan avsmält is och snötäckt is, och utmärks normalt av en slaskzon av varierande bredd.

Fjord Glacialt uteroderad havsvik, som är djupare i sin inre del än vid mynningen. En U-dal som eroderats ner till under havsytans nivå, och sedan fyllts upp av havet. Fjordarna i Skandinavien är bildade under istiden, och kan vara mycket djupa; den djupaste, Sognefjorden, är 1307 m djup. Generellt blir fjordar smalare och djupare i hårdare bergarter. En fjord är djupast i sin mellersta del p.g.a. att erosionen var intensivast där, beroende på snabbast isrörelse. Vid mynningen är fjordar mycket mindre nederoderade, men ofta ligger det tjocka moränvallar där också, som gör det ännu grundare.

Fluted moraine Moränstruktur, som påminner om drumliner, men i mycket mindre skala. Parallella "ränder" av sten och grus i isrörelseriktningen, ett par m breda och en halv m höga.

Fluted moraine vid 
Argalaijekna Fluted moraine vid Argalaijekna, 8 augusti 1996. (79 kB)

Flätflodsystem System av flodarmar som ständigt delar sig och går ihop igen, som bildas av vatten med stora mängder sediment. Glaciärälvar uppvisar ofta flätflodssystem, som i extremfall täcker hela dalens bredd som en sandur.

Framstöt När en glaciär avancerar, eller rycker fram. En framstöt kan inträffa p.g.a. kyligare sommarklimat, mera vinternederbörd, eller båda. Kallare somrar kan resultera i att glaciärtungan omedelbart börjar avancera, eftersom isrörelsen då ger ett överskott som resulterar i att fronten direkt börjar rycka fram. Sådana framstötar är dock ganska långsamma, med normalt bara 1-20 m per år. Framstötar orsakade av ökad isrörelse, som i sin tur beror på ökad vinternederbörd och/eller på lägre sommartemperatur, tar mer tid på sig, eftersom en kinematisk våg av is måste röra sig ner till isfronten innan glaciären kan börja rycka fram. Sådana framstötar är emellertid normalt mycket mer våldsamma, med framryckningshastigheter på upp till 50-100 m per år eller ännu mer. Glaciärframstötar formar en särskild sorts ändmoränvall, en knuffmorän, när isfronten skjuter ihop grus, sten, och ibland träd och buskar som en bulldozer. En särskilt våldsam slags framstöt kallas svallning, men ingen sådan har förekommit i Skandinavien under historisk tid såvitt man vet.

Briksdalsbreen, avancerande glaciär Briksdalsbreen, avancerande glaciär, 24 juni 1999. (113 kB)

Frostsprängning Vatten som sipprar in i sprickor i berg fryser när temperaturen går under 0 grader, och eftersom is har en lägre densitet än vatten utövar isen ett kraftigt tryck mot sprickans sidor som vidgar den, och till slut sprängs en sten eller ett block loss ur klippan. Berg invid glaciärer utsätts för intensiv frostsprängning p.g.a. temperaturer som ständigt växlar mellan plus- och minusgrader, den ständiga tillgången till fukt, och avsaknaden av ett skyddande jord- och vegetationstäcke. Frostsprängning är källan till nästan all ytmorän på glaciärer.

G

Glacial 1.) Adjektiv: Som har med glaciärer att göra. 2. Substantiv: Se istid.

Glacialerosion Den erosion som glaciärer utövar, som gräver ut U-dalar, klipper av dalsporrar, och skärper bergskammar till arêter och toppar till horn.

Glaciolog Vetenskapsman som arbetar med glaciologi. Det finns också amatörglaciologer, som t.ex. innehavaren av denna site.

Glaciologi Ordagrant "Läran om is". Vetenskapsgren inom Naturgeografin, som arbetar med is i alla dess former, i synnerhet glaciärer, men också is på sjöar och hav. Forskare som håller på med glaciologi kallas naturligt nog glaciologer.

Glaciär Definition: Massa av is och snö, som till största delen befinner sig på land, och är i rörelse. Glaciärer bildas där ackumulationen är större än ablationen, d.v.s. där sommarvärmen inte förmår att smälta all vintersnö. Detta kan inträffa antingen om somrarna är svala, om det kommer mycket stora mängder snö om vintern, eller en kombination av båda. Glaciärer i områden med måttlig vinternederbörd men svala somrar är kontinentala, och förekommer dels nära polerna (t.ex. Svalbard) eller i höga berg (t.ex. Östra Jotunheimen), medan glaciärer i områden med mycket vinternederbörd och varma somrar är maritima (t.ex. Ålfotbreen). Snö som överlevt en sommar blir mycket mer grovkornig, och kallas firn. Allt eftersom firnlagren täcks av nya lager ökar trycket, och genom omkristallisering och återfrysning övergår de undre firnlagren sakta till sammanhängande is, först vit firnis, och sedan blå glaciäris. När massan har uppnått en tjocklek av ca 15-25 m (beroende på temperatur) börjar isen sakta röra sig nerför sluttningen av sin egen tyngd, och vi har en glaciär. Glaciärer varierar mycket i storlek; de minsta är bara ungefär ett par hektar stora, medan de största är många miljoner km. Tjockleken varierar från ca 15 m till mer än 4 km, i Skandinavien dock drygt 600 m som max.

Glaciärbord Ett glaciärbord är ett stenblock som står på en ispelare. De bildas genom att större stenar skyddar den underliggande isen från direkt solljus och därmed minskar smältningen. Samtidigt smälter isytan på sidorna ner snabbare, och efter ett tag vilar blocket på en pelare av is. Eftersom det är ett smältningsfenomen förekommer glaciärbord bara i ablationsområdet. De flesta glaciärbord har ispelare bara några dm höga, men ovanligt stora block kan ha flera m höga pelare. Allt eftersom smältningen fortgår blir ispelaren allt smalare samtidigt som den blir högre, och till slut rasar blocket av och pelaren smälter bort.

Glaciärbord på Mikkajekna Glaciärbord på Mikkajekna, 9 juli 1983. (114 kB)

Glaciärbrunn Vertikalt mer eller mindre cirkulärt hål i isen i ablationsområdet, normalt 0.5-2 m brett och 20-50 m djupt. Del av en glaciärs smältvattensdräneringssystem; många smältvattenbäckar på ytan slutar i en glaciärbrunn. Glaciärbrunnar bildas när en smältvattenbäck rinner ner i en spricka. Smältningen utvidgar sprickan på just det stället och håller hålet öppet när resten av sprickan sluts igen av isrörelsen. Under 40-50 m djup i glaciären är isen så plastisk att alla öppna hål sluts igen av trycket, och smältvattnet som rinner ner i glaciärbrunnen fortsätter i ett komplicerat system av helt vattenfyllda kanaler, tills dess att det kommer ner på botten och samlas i en isälv. Glaciärbrunnar förkommer bara på tempererade och ibland på subpolära glaciärer.

Glaciärbrunn på Ramnabergsbreen Glaciärbrunn på Ramnabergsbreen, 30 september 2000. (71 kB)

Glaciäris Också kallad blåis p.g.a. färgen. Slutprodukten efter kompaktering och återfrysning av snö, via firn och firnis. Glaciäris har relativt hög densitet, men något lägre än helt kompakt is, detta p.g.a. de luftbubblor som glaciäris innehåller. Det krävs en viss tjocklek för att den blå färgen skall framträda - små stycken ser helt färglösa ut. Normalt är 90-95% av en glaciärs volym blåis; endast 5-10% är snö och mellanformer. Direkt solstrålning smälter glaciäris mycket ojämnt; kontaktytorna mellan iskristallerna smälter mycket lättare än själva kristallerna. Detta ger efter några dagars solsken ytan en mycket småoregelbunden textur där man får gott fäste i upp till 30 graders lutning även utan stegjärn, och där varje steg kännetecknas av ett krasande ljud av krossade iskristaller under stövlarna. Regn däremot smälter hela isytan jämnt, och en glaciäryta kan efter regn bli extremt hal.

Glaciäris i Kjenndalsbreen Glaciäris i Kjenndalsbreen, 16 september 1989. (81 kB)

Glaciärkomplex Sammanhängande system av ett flertal isströmmar. Isströmnät, isfält och platåglaciärer är exempel på olika slags glaciärkomplex.

Glaciärport Tunnelliknande öppning längst ned på en glaciärtunga, där en isälv kommer fram i dagen. Glaciärportar leder ofta in till isgrottor, men dessa är mycket farliga, p.g.a. den stora risken för ras eller snabb vattenfyllning. Imponerande glaciärportar förekommer oftast hos glaciärer som är stabila eller i reträtt, medan vattnet hos avancerande glaciärer normalt kommer ut i en mycket låg (1 dm eller så) öppning.

Glaciärradar Radar som används för ekosondering av glaciärer. Man kör ett mönster av profiler och får därmed en karta över istjockleken, som subtraherad från en karta över yttopografin ger bottentopografin. För polära glaciärer kan frekvenser på flera hundra MHz användas, men tempererade glaciärer med fritt flytande vatten inuti kräver lägre frekvenser; 5-10 MHz eller så.

Glaciärtunga Nedre delen av glaciär, ofta ungefär samma sak som ablationsområdet, med konvext tvärsnitt. Sett från luften eller från en bergstopp ser man tydligt likheten i utseende med en tunga.

Glaciärvind Ett slags katabatisk vind; en kall vind som sveper nedför en glaciär under soligt väder. Den bildas därför att luften värms upp mycket mer över omgivande område än över själva glaciären, dels p.g.a. högre albedo, och dels genom att nästan all solenergi går åt till att smälta snö och is. När den varma luften stiger upp från omgivningen strömmar kall luft nedför glaciären som ersättning. Ju varmare och soligare väder, och ju större glaciär, desto kraftigare glaciärvind; i vissa fall kan den nå kulingstyrka. Glaciärvinden rör sig normalt i ett ganska tunt skikt; mellan 2-10 m är vanligt. Ibland kan man se skiktet med glaciärvind på håll som en tunn zon med dallrande luft alldeles ovanför ytan.

Glaciärälv Vattendrag som kommer från glaciär. Normalt innehåller smältvattnet stora mängder sediment, i första hand uppslammat finkornigt ler- silt-, och sandmaterial, men också en hel del grus och stenar som studsar eller rullar längs botten. Vattnet i en glaciärälv är p.g.a. detta grått och ogenomskinligt, men kvantiteten material varierar dock. I områden med hård berggrund innehåller vattnet bara mindre mängder sediment, ser mjölkaktigt och är fullt drickbart (även om det kan knastra något mellan tänderna), medan det där berget är mjukt kan vara rena lervällingen. P.g.a. den stora mängden sediment i vattnet är glaciärälvar ofta flätade och bildar nästan alltid deltan där de löper ut i havet eller en sjö, liksom ofta sandurer eller svämkäglor på torra land.

H

Holocen Den tid som gått sedan slutet på istiden. Inlandsisen smälte ju inte bort allt på en gång, utan under många tusen år, men normalt brukar man mena tiden efter 10 000 f.Kr. Jämför Pleistocen.

Horn Spetsig bergstopp där tre eller fler arêter löper samman, bildad av glacialerosion.

Huggmärke Mindre (dm-storlek) böjt märke i berggrunden, ungefär transversellt mot isrörelseriktningen, bildat av tryck från infrusna stenfragment i glaciärerns bottenskikt. Jämför isräffla.

I

Inlandsis Ismassa som täcker landområde av kontinentstorlek; miljontals km2. Idag finns bara två inlandisar; på Grönland och i Antarktis, men under istiden täckte inlandsisar såväl Nordeuropa och norra Ryssland som norra Nordamerika. På södra halvklotet kunde kanske den Patagoniska isen ses som en inlandsis.

Interglacial Varmare period mellan istider. Interglacialerna är bara ungefär tiondelen så långa som istiderna. Just nu befinner vi oss i en interglacial, och det har gått ungefär 10 000 år sdan slutet av förra istiden. Det innebär att det ganska snart (inom 1000 år) borde vara dags för nästa istid, men det kan hända att mänsklig upvärmning av jorden (växthuseffekten) sätter stopp för detta.

Interstadial Något varmare period under en istid, då inlandsisarna minskar i storlek, men inte försvinner.

Isberg Stycke av glaciäris, lossbrutet från en isbräcka, som flyter i en sjö eller i havet. I Skandinavien är isberg normalt små, i de flesta fall mindre än 10 m, men isberg på upp till ett par hundra m stora förekommer. På grund av isens densitet ligger större delen av ett isberg under vattenytan.

Isberg från 
Isvassbreen Isberg från Isvassbreen, 28 juli 2000. (49 kB)

Isbräcka Vertikal isfront, oftast orsakad av kalvning. De flesta isbräckor bildas där en glaciärtunga går ut i djupt (mer än ett par m) vatten, i en sjö eller i havet. Fronten blir brant, eftersom is som ligger helt under vatten bräcks loss och flyter upp till ytan p.g.a. flytkraften som orsakas av dess lägre densitet. I Skandinavien kan isbräckor vara upp till ett par km breda, och mellan 1 och 70 m höga över vattenytan. En hög isbräcka betyder att vilar står på bottnen (alltså inte flyter), medan en låg isbräcka kan betyda mycket djupt vatten och en flytande istunga eller en tunn istunga på grunt vatten. En isbräcka kan också bildas på en brant glaciär, från vilken det går islaviner.

Austerdalsisens isbräcka Austerdalsisens isbräcka, 18 juli 2000. (73 kB)

Isdelare Gräns mellan olika isströmmar i ett glaciärkomplex; tänkt linje där isen rör sig åt olika håll på vardera sidan.

Isdämd sjö Typ av issjö, som är uppdämd av en glaciärtunga; oftast är det en sidodal som däms upp. Om sjön har ett utlopp åt ett annat håll, och vattentrycket inte är nog för att lyfta isen är sjön stabil. Annars kommer vattnet att stiga tills det antingen börjar rinna över kanten, eller vattentrycket blir högt nog för att lyfta upp isen och släppa fram vattnet under sig. I båda fallen innebär det ett jökellopp, som kan orsaka stor skada nedströms. För att få kontroll över isdämda sjöar har dräneringstunnlar som håller vattennivån under den kritiska nivån sprängts ut.

Isdämd sjö vid Rembesdalsskåki Isdämd sjö vid Rembesdalsskåki, 30 september 2000. (40 kB)

Isfall Del av glaciär, som är så genomkorsad av sprickor att det inte finns någon sammanhängande yta längre, bara isolerade ispelare eller i mer extrema exempel ett enda kaos av istorn och lösa isblock. Uppträder p.g.a. mycket snabb isrörelse orsakad av brant lutning eller koncentration av is, och/eller mycket ojämnt underlag. Större isfall kan vara flera km breda och över 1000 m höga, med medellutningar på mellan 20 och 35 grader. Hastigheten i isfall är högre än någon annanstans i en glaciär och kan i Skandinavien vara upp till flera hundra m om året. Nedanför isfall bildas ogiver. Extremt branta isfall är helt avbrutna; d.v.s. isen faller verkligen ner i islaviner, ofta många hundra m, pulveriseras vid nerslaget och bildar en raskon eller en regenererad glaciär nedanför. Mindre isras förekommer mycket ofta i isfall.

Isfallet i Bergsetbreen Isfallet i Bergsetbreen, 22 juni 1999. (100 kB)

Isfront Nedersta delen av en glaciärtunga. En glaciär som rycker fram har en högre, brantare och sprickigare front än en som är i reträtt. Den senares front är normalt långsluttande och lätt att ta sig upp på. Fronten på en glaciär som är stabil är ofta hög och brant, men brukar vara ganska sprickfri. Isfronten på en avancerande glaciär kan vara farlig, p.g.a. ständiga mindre isras från den.

Nigardsbreens isfront Nigardsbreens isfront, 22 juni 1999. (105 kB)

Isfyllda moräner I kontinentala områden är ofta glaciärers sido- och ändmoräner isfyllda, med bara ett relativt tunt moränlager över. Isfyllda ändmoräner är stora och höga och bildar ofta hela komplex med många moränvallar direkt innanför varandra. Isfyllda moräner i branta sluttningar kan flyta långsamt nedåt som blockglaciärer.

Isfält En mellanform mellan en platåglaciär och ett isströmnät. Ett isfält karakteriseras av att antal sammanhängande sänkor, med uppstickande nunatakker; toppar och kammar emellan. Ett bra exempel är Øst-Svartisen.

Isgrotta Grotta i en glaciär; kan vara bildad av sprickor eller av smältvatten. De är sällan helt mörka p.g.a. att is är delvis genomskinlig, utan är istället fyllda av ett blåskimrande ljus. De kan uppvisa fantastiska isformationer, har ofta smältvattensbäckar på botten och det droppar vatten överallt. Isgrottor är de vackraste grottor som finns, men också de farligaste, p.g.a. den stora risken för ras eller översvämning av iskallt smältvatten. Glaciärportar leder ofta in till isgrottor, men de är de farligaste av dem alla.

Isgrotta i Alep Pastajekna Isgrotta i Alep Pastajekna, 14 augusti 1994. (42 kB)

Iskristall Enskild, sammanhängande enhet av is. I en glaciär varierar storleken från ca 0.1 mm i nyfallen snö till flera cm (max: >10 cm) för kristaller långt ned på glaciärtungan. Iskristaller växer långsamt på sina mindre grannars bekostnad, och stora kristaller är normalt mycket gamla.

Stor iskristall från 
Mørkbekkbreen Stor iskristall från Mørkbekkbreen, 17 juli 2000. (98 kB)

Iskupol Flackt sluttande kupol av snö och is, som glaciärisen rör sig ut från i alla riktningar. Den högsta punkten på en platåglaciär är ofta en iskupol, och där är istjockleken normalt ganska låg.

Iskupoler i Folgefonna Iskupoler i Folgefonna, 23 juni 1986. (49 kB)

Islavin Större ras av is från en isbräcka på en brant glaciär. Upp till flera hundra tusen ton is kan rasa ner samtidigt, i vissa fall många hundra m. När isen faller relativt korta sträckor, några tiotals m eller så, krossas den bara grovt till block i decimeter- till meterstorlek, men när den faller långt pulveriseras den fullständigt vid nedslaget, till någonting som liknar snö, med några större isstycken här och där. Islaviner drar med sig mycket mera sten och grus än den kontinuerliga rörelsen i ett normalt isfall, vilket medför att isen nedanför är mycket smutsigare. Upprepade islaviner bygger upp en raskon bestående av krossad is nedanför branten. Om tillförseln av material är tillräckligt stor smälter den krossade isen samman igen till ny glaciäris och bildar en regenererad glaciär. Islaviner är mycket farliga och har krävt dödsoffer i modern tid.

Isblock från islavin på Bøyabreen Isblock från islavin på Bøyabreen, 23 juni 1999. (90 kB)

Israndlinje En hög, transversell, ändmorän-liknande bildning, bestående av isälvsmaterial, som bildas när isfronten står stilla en längre tid. I Skandinvien finns det flera mäktiga israndlinjer från istiden, i synnerhet från Yngre Dryas.

Isräffla Långsträckt räffla i fast berg, i isrörelseriktningen. Bildas genom att stenar och block som är infrusna i glaciärens botten skrapar berget. Jämför huggmärke.

Isrörelse Det speciella med en glaciär är att isen i den är i rörelse; på grund av sin egen tyngd börjar en ismassa sakta röra sig nerför sluttningen när den upnått en tjocklek av 15-20 m. På tempererade glaciärer har rörelsen två komponenter: bottenglidning och plastisk flytning. Polära glaciärer har endast den senare komponenten. Glaciärer rör sig i allmänhet mycket långsamt, och hastigheten för Skandinaviska glaciärer ligger mellan ca 10 och ett par hundra m om året. Ju snabbare rörelsen är, desto sprickigare blir isen. Små, flackt lutande glaciärer rör sig långsammast, stora branta glaciärer rör sig snabbast. Allra högst är hastigheten i isfall. Isrörelsen varierar mycket även inom en glaciär; snabbare vid ytan än vid botten och snabbare i mitten än vid kanterna (p.g.a. friktion). Hastigheten är normalt låg högt uppe i ackumulationsområdet, ökar nedåt till ett maximum omkring jämviktslinjen (vid jämn lutning), och minskar till ett relativt lågt värde vid isfronten.

Issjö Sjö som en glaciär går ned i, med drivande isberg. Som man kan vänta sig ligger temperaturen i en isjö nära 0 grader året om.

Storglombreen och issjön Storglomvatnet Storglombreen och issjön Storglomvatnet, 28 september 2000. (58 kB)

Isström Här: logisk del av glaciärkomplex som rör sig ned till samma glaciärtunga. Kan också betyda del av inlandsis, där isen strömmar mycket snabbare än bredvid, antagligen p.g.a. mycket lägre friktion där (vattenmättad marin lera som underlag).

Isströmnät Komplext system av sammanhängande dalglaciärer, med berg som höjer sig högt över isen. Nordöstra Jostedalsbreen, omkring Lodalskåpa, är det enda bra exemplet i Skandinavien.

Istid Kallas också glacial. Egentligen har det funnits många istider; omkring 20 under de senaste 2 miljoner åren, men oftast menar man den senaste, som varade från ca 120 000 till 10 000 år sedan. En istid är en period då jordens klimat blir mycket kallare, antagligen främst beroende på cykliska förändringar i jordens omloppsbana och rotation, och stora inlandsisar breder ut sig över jorden. Under maximum av den senaste istiden var ungefär tre gånger så stor yta täckt av is som nu, och så mycket vatten var bundet där att världshavens yta låg ca 120 m lägre än nu. De varmare perioderna mellan istiderna kallas interglacialer, och vi befinner oss nu i slutet av en sådan. Även under en istid alternerar kallare perioder, stadialer, med varmare, interstadialer.

Istjocklek Hurpass tjock isen är. Inlandsisar kan vara mer än 4 km tjocka, men det största isdjup som uppmätts på glaciärer i Skandinavien är drygt 600 m, på Vest-Svartisen.

Isälv Ström av smältvatten som flyter i en tunnel längs glaciärens botten och som ibland kommer fram i dagen i en glaciärport. Medför sediment som sorteras av vattnet och avsätts som isälvsmaterial, i ett delta, en sandur, eller i själva tunneln som en rullstensås.

Isälvsmaterial Sorterat något avrundat material i sten-, grus- och sandstorlek som avsätts av glaciala älvar. Avsättningar från istiden utnyttjas hårt som grustag.

J

Jämviktslinje Den position som firnlinjen har ett år med lika mycket ackumulation som ablation.

Jökel Annat, äldre namn för glaciär.

Jökellopp Katastrofartad dränering av smältvatten från en isdämd sjö (eller p.g.a. vulkanisk aktivitet under glaciärer; inte i Skandinavien). Om sjön töms genom att vattnet rinner över kanten kommer jökelloppet vanligen att vara av låg intensitet, med ett maxflöde på mindre än hundra m3/s men en varaktighet på upp till flera veckor, genom att vattnet sakta smälter ut en dräneringsklyfta i isen. Om vattentrycket istället lyfter upp isen från dess bädd dräneras sjön mycket fortare, p.g.a den större tvärsnittsarean och det höga trycket, och vi får ett jökellopp av hög intensitet, med ett maxflöde på upp till flera tusen m3/s, men som kan vara över på några timmar. I synnerhet den senare typen kan ställa till svåra skador.

K

Kall glaciär Se polär glaciär.

Kalvning Ras av isblock från en isbräcka ner i en sjö eller havet. Termen täcker också block från isens nedre del som bryts loss p.g.a. sin flytförmåga och skjuter upp till ytan. Från höga isbräckor där isen inte flyter sker kalvningen litet i taget i små ras, och små isberg, upp till ungefär 10 m stora, flyter iväg. Vid större kalvningar bildas tsunamivågor, som kan vara farliga. Vid en flytande glaciärtunga i djupt vatten sker kalvningen mer sällan, men mycket större stycken bryts loss varje gång istället och bildar upp till flera hundra m stora isberg (i Skandinavien). Varierande vattenstånd (tidvatten, kraftverkssjöar) orskar ökad kalvning. Mycket kraftig kalvning kan resultera i katastrofartad reträtt.

Kame Avsättning av isälvsmaterial i dalsida, bildad av ett sidovattendrag mot en ismassa i en dalgång under istidens slutskede.

Katastrofartad reträtt Mycket snabb reträtt, upp till flera hundra m per år, av glaciärtunga, orsakad av intensiv kalvning. Uppträder oftast till följd av ökande vattendjup när en isfront retirerar in i ett överfördjupat bäcken, ofta i samband med att istungan börjar flyta. Vid katastrofartad reträtt kan issjön eller närmaste delen av fjorden bli nästan helt uppfylld av isberg.

Kinematisk våg Våg av is som rör sig nerför en glaciär efter en tids överskott i ackumulationsområdet. Empiriskt har det visat sig att en kinematisk våg rör sig med ungefär 4 gånger så hög hastighet som själva isrörelsen. När en kinematisk våg når ned till isfronten orsakar den en snabb och plötslig framstöt, men om ablationen ökar medan vågen är på väg ned kan den försvinna innan den når fronten.

Knuffmorän Smal och brant ändmoränvall som bildas när glaciärer rycker fram. Isfronten skjuter helt enkelt en vall av sten, grus, jord och evntuell vegetation framför sig som en bulldozer. När en glaciär avancerar ut i en inte alltför djup sjö kan en knuffmorän av sjösediment skydda isen från alltför mycket kalvning och underlätta framstöten.

Knuffmorän vid Engabreen Knuffmorän vid Engabreen, 23 juli 2000. (91 kB)

Kondensation Vattenånga i luften som övergår till flytande form vid kontakt med en kall yta, t.ex. en glaciär. Vid kondensation frigörs rätt mycket latent värme, som kan smälta snö och/eller is, och därför kan kondensation från fuktig luft ha rätt stor betydelse för ablationen, i synnerhet på maritima glaciärer.

Kontinentalt klimat Klimat som karakteriseras av relativt stora temperaturskillnader mellan sommar och vinter, och relativt litet nederbörd. Glaciärer i områden med kontinentalt klimat är ganska inaktiva, med låga värden för både ackumulation och ablation, och låg isrörelse vilket medför få sprickor. Kontinentala glaciärer reagerar normalt långsamt på förändringar. Ablationen orsakas främst av direkt solstrålning.

Krossad is Snöliknande material, men i själva verket söndersmulad glaciäris, materialet i raskoner bildade av islaviner.

Krossad is på Fonndalsbreen Krossad is på Fonndalsbreen, 28 juli 1997. (118 kB)

Kumulativ nettobalans Summan av nettobalanserna för en glaciär under en följd år; ett värde som visar hur glaciärens volym har förändrats under perioden i fråga. Anges i vattenekvivalent jämnt fördelat över hela isytan.

L

Landhöjning Under istiden tryckte det flera km tjocka istäcket ner landet genom sin tyngd, och sedan när det smälte bort började landet höja sig upp igen, något som fortfarande pågår, med upp till 1 cm per år.

LIA Förkortning för "Little Ice Age", Lilla Istiden.

Lavin Ras av snö nedför en sluttning; inträffar främst på vintern, men kan förekomma om sommaren också på glaciärer. Det finns flera olika typer: lössnölavin, snöflaklavin, blötsnölavin etc. En speciell form begränsad till glaciärer är islavin.

Lilla Istiden Förkortat LIA: Benämning på den klimatiska tidsperioden mellan ungefär år 1500-1900 e.Kr. Detta var en tid med betydligt kallare klimat på hela jorden än perioden före och efter, och glaciärer världen runt växte sig då större än de någonsin varit sedan slutet på (den riktiga) istiden. Exakta tidpunkten för maximum varierar mellan olika områden - i Alperna var glaciärerna som störst i slutet på 1600-talet, medan de flesta i Norge nådde sina maxima omkring år 1750. Svenska glaciärer nådde sin maximala storlek ännu senare; många omkring år 1900. I Skandinavien var klimatet innan ungefär år 1500 varmare än nu, och glaciärerna var betydligt mindre omfattande än idag (Spørteggbreen, som är rätt betydande, fanns då inte alls t.ex.). Under perioden 1500-1675 blev det emellertid kallare och glaciärerna växte till ungefär samma storlek som idag, eller en aning större. Sedan, i slutet på 1600-talet kom den andra stöten, och under perioden fram till mitten av 1700-talet växte sig de flesta norska glaciärer större än de varit någonsin tidigare under Holocen. Mer kontinentala glaciärer i Norge och Sverige nådde sina maximum senare, under 1800-talet, eller så sent som omkring år 1900. Den främsta orsaken till LIA tros vara minskad solstrålning p.g.a. lägre solaktivitet.

Längdspricka Spricka som går längs med isrörelseriktningen på en glaciär. Förekommer där isen utsätts för spänningar i sidled, t.ex där en glaciärtunga breder ut sig om dalgången vidgar sig.

M

Maritimt klimat Klimat som karakteriseras av relativt små temperaturskillnader mellan sommar och vinter, och relativt mycket nederbörd. Glaciärer i områden med maritimt klimat är rätt aktiva, med höga värden för både ackumulation och ablation, och hög isrörelse vilket medför många sprickor. Maritima glaciärer reagerar normalt ganska snabbt på förändringar. Ablationen orsakas främst av varm luft och kondensation.

Massbalans Bestämning av hur stor ackumulation (vinterbalans) och ablation (sommarbalans) som det är på en glaciär under ett år, beräkning av nettobalansen, samt i förlängningen av kumulativ nettobalans.

Mittmorän Sträng av ytmoränmaterial i glaciärens längdriktning. Bildas av sidomoränerna, där två glaciärer löper samman i en och skiljer isen från den ena från isen från den andra, eller ibland nedströms uppstickande nunatakker. Mittmoräner förekommer bara i ablationsområdet och blir bredare och tydligare ju längre ner man kommer. När en glaciär reterierar kan de stora mängderna morän i en mittmorän skydda den underliggande isen så mycket att den bildar en kvarliggande dödis långt efter att den tappat kontakten med glaciärtungan.

Stor mittmorän på 
Rieppejekna Stor mittmorän på Rieppejekna från V, 10 augusti 1986. (59 kB)

Morän 1.) Osorterat kantigt material av alla storlekar: block, sten, grus, sand, silt, lera, i en enda röra, bildat och avsatt av glaciärer, och ett osvikligt tecken på tidigare nedisning. 2.) Transversell vall av sådant material, skapad av en glaciär. Det finns många olika slags moräner, inklusive sidomoräner, ändmoräner, knuffmoräner, årsmoräner och fluted moraine.

N

Nettobalans Skillnaden mellan vinterbalans och sommarbalans för en glaciär. Positiv i år med överskott, negativ i år med underskott.

Nischglaciär En glaciär av alpin typ, som ligger i en mer eller mindre djupt nerskuren nisch i en bergssida. Nischglaciärer är oftast ganska små, med ett längd/bredd-förhållande mindre än ungefär 2. Det finns övergångsformer både mot dalglaciärer och platåglaciärer. En typisk nischglaciär är Storsylglaciären.

Nunatak Ord av grönländskt ursprung, som betyder bergstopp, klippa eller annan fast mark helt omsluten av glaciäris. De flesta nunatakker i Skandinavien är rätt små, några tiotals m till några hundra m stora, men det finns nunatakker som är riktiga berg också.

Närområde Se ackumulationsområde.

O

Ogiver Transversella band av vit respektive blågrå is nedanför isfall. De är en slags "årsringar" och bildas p.g.a. omblandningen av is i isfallet. De vita banden representerar is som rört sig nedför isfallet på vintern, och blandats runt med färsk snö, medan de blågrå banden är "sommaris" som fått damm inblandat.

P

Piedmontglaciär Från franska, "bergsfot": glaciär som breder ut sig i en bred lob på slätten nedanför bergen. Ingen glaciär av denna typ finns i Skandinavien.

Plastisk flytning En del av isrörelsen, och den enda som förekommer i polära glaciärer. Består i att enskilda iskristaller glider en aning i förhållande till varandra under påverkan av tryck. På detta sett kan en ismassa, som ändå är fast och spröd, deformeras plastiskt under inverkan av krafter som varar under lång tid. Plastisk flytning är skälet till att glaciärer kan röra sig med olika hastighet i olika delar. Eftersom plastisk flytning är en rörelse enbart inom ismassan utövar den ingen erosion på underlaget.

Platåglaciär Glaciär som inte ligger i en topografisk sänka, utan uppe på en bergsplatå. Större platåglaciärer är ofta glaciärkomplex med utlöpare i alla riktningar. Platåglaciärer är typiska för Norge, och har också kallats för "glaciärer av norsk typ". Förutom berg med platåer på hög höjd krävs relativt hög vinternederbörd för att platåglaciärer skall bildas. Mindre platåglaciärer är ofta rätt tunna, men de större exemplen uppvisar det största isdjupet hos några glaciärer i Skandinavien och kan begrava den underliggande topografin fullständigt. Ett bra exempel på en större platåglaciär är Hardangerjøkulen.

Ramnefjellbreen, platåglaciär Ramnefjellbreen, platåglaciär, 25 juni 1999. (66 kB)

Pleistocen Geologisk period, under vilken upprepade istider har varit det mest utmärkande draget. Anses ha börjat för ca 1.8 miljoner år sedan, slutade för omkring 12 000 år sedan, vid den senaste istidens slut, och ersattes av Holocen, den nuvarande perioden.

Plockning Typ av erosion av botten hos tempererade, och i viss mån hos subpolära glaciärer. Temperaturen vid botten ligger på noll grader, men trycksmältningen ser till att det finns mindre mängder flytande vatten alldeles vid botten. Detta vatten sipprar in i sprickor i berggrunden, och på "läsidan" av kanter fryser det till is igen, p.g.a. det lokalt lägre trycket. Denna frostsprängning lossar klippstycken som sedan dras med i isrörelsen som bottenmorän. Plockning eroderar främst grövre stycken, i grusstorlek och större.

Polär glaciär Också kallad kall glaciär. Glaciär, vars temperatur aldrig går upp till noll grader. Sådana glaciärer förekommer främst i högpolära områden som norra Grönland eller på toppnivå i mycket höga bergskedjor som Himalaya. Polära glaciärer rör sig endast genom plastisk flytning eftersom de är fastfrusna vid sitt underlag, i normala fall mycket långsamt dessutom, och utövar p.g.a. detta en mycket liten erosion av sitt underlag. Som en följd av detta är glaciärisen i dem normalt mycket ren, men ofta mer vit än blå (liknar mer firnis), eftersom det tar mycket lång tid för snö att omvandlas till is i frånvaro av återfrysning. Eftersom polära glaciärer aldrig smälter är ablationen begränsad till kalvning och/eller avdunstning. Det finns ingen polär glaciär i Skandinavien.

R

Randklyfta Klyfta mellan en bergssida och en glaciär. Till skillnad från en bergschrund uppkommer en randklyfta genom smältning; det mörka berget absorberar mer solenergi än snön, värms upp och smälter isen och snön närmast intill. En del klyftor kan bildas både genom isrörelse och smältning.

Raskon Konformig ansamling av krossad is från islaviner, nedanför en isbräcka. Om en raskon växer sig tillräckligt stor övergår den till en regenererad glaciär. Även mindre ansamlingar av snö från normala laviner kan betecknas som raskoner.

Reaktionstid Den tid det tar innan en förändring i isrörelsen, t.ex. en kinematisk våg, fortplantar sig ner till isfronten. Reaktionstiden beror både på hur lång glaciären är, och hur snabbt den rör sig, som i sin tur är en funktion av hur brant den lutar och mycket isen koncentreras. På små, korta och branta glaciärer, liksom på större men mycket branta utlöpare från platåglaciärer, kan reaktionstiden vara så kort som 5 år, medan den kan vara så mycket som 100 år på långa, svagt sluttande glaciärer.

Regenererad glaciär Glaciär som saknar ackumulationsområde, som matas av islaviner från högre liggande glaciärer. Består av krossad is som smält samman till ny glaciäris, som i allmänhet är ganska smutsig, p.g.a. grus och sten som de stora rasen drar med sig.

Brenndalsbreen, regenererad glaciär Brenndalsbreen, regenererad glaciär, 24 juni 1999. (82 kB)

Reträtt När en glaciär drar sig tillbaka. En glaciär rör sig aldrig bakåt - den retirerar när ablationen är så stor att isrörelsen inte räcker till för att kompensera. En reträtt kan inträffa p.g.a varmare sommarklimat, mindre vinternederbörd, eller båda, men kan också bero på ökad kalvning. Varmare sommartemperaturer kan resultera i att isfronten genast börjar dra sig tillbaka, dock normalt ganska långsamt; 1-20 m per år. Något snabbare och mer långvarig reträtt orsakas av minskad isrörelse, som i sin tur kan bero på mindre vinternederbörd och/eller högre sommartemperatur, och kan uppgå till mellan 20 och 50 m per år. Den högsta reträtthasigheten uppkommer vid kalvning i djupt vatten (katastrofartad reträtt), då den kan uppgå till flera hundra m per år.

Rogenmorän Efter typområde vid sjön Rogen i Sverige. Typ av dödismorän som karakteriseras av branta 10-50 m höga och upp till ett par km långa moränryggar.

Rullstensås Lång slingrande ås av sorterat isälvsmaterial, avsatt av en isälv i en tunnel under isen. Rullstensåsar från istiden kan vara upp till 50 m höga och flera tiotals km långa, men exempel från nutida glaciärer är mycket mer blygsamma.

Rundhäll Typisk glacial landform i fast berg, avlång i isrörelseriktningen, med en avrundad, långsluttande stötsida, bildad av abrasion och en brant, oregelbunden läsida, bildad av plockning

S

Sadelskåra Klyfta eller kanjon som eroderats ut av smältvatten från en isdämd sjö i istidens slutskede. Sadelskåror har normalt branta eller t.o.m. lodräta sidor och kan vara mer än 100 m djupa, men för normalt idag inget eller mycket blygsamt med vatten.

Sandur Isländskt ord: deltaliknande bildning, men på land och bestående av grövre material, typiskt sand, grus och sten. Bildas av flätade vattendrag som för med sig mycket stora mängder grovt material som avsätts där sluttningen blir mindre, i allmänhet strax nedanför isfronten. Speciellt omfattande sandurer kan bildas vid upprepade jökellopp.

Shelfis Typ av glaciär som bildas där snögränsen ligger under havsytans nivå. Shelfisar förekommer bara i Antarktis (bortsett från ett par små på Ellesmere Island), har en nästan fullständigt platt överyta och en lodrät upp till 100 m hög isbräcka, och flyter normalt i djupt vatten. Shelfisar växer till genom snöfall på överytan och tillskott från landbaserade glaciärer, och minskar genom smältning underifrån samt viss kalvning. Isberg från shelfisar är de största i världen, och kan i vissa fall vara mer än 100 km (!) långa.

Sidomorän Typ av moränvall som ligger längs en glaciärtungas sidor. Sidomoräner består främst av ytmoränmaterial, och visar hur tjock glaciärtungan varit tidigare. Där två sidomoräner löper samman bildas en mittmorän.

Silt Kornfraktion där kornen är mindre än de i sand men större än partiklarna i lera. Silt är mycket lätteroderat, och är huvudingrediensen i deltan.

Slaskzon Område på glaciär med vattengenomdränkt snö; slask. Normalt finns en smal slaskzon omkring firnlinje, men subpolära glaciärer uppvisar ofta stora områden med slask. Sådana kan vara mycket mödosamma att ta sig fram över, i synnerhet om slasken är djupare än ett par dm.

Smutskon Mellan ett par dm och ett par m hög konformig bildning av is, täckt av ett någon cm tjockt lager av smuts. Beroende på sin mörkare färg absorberar smuts på en glaciäryta mer solstrålning än isen omkring, värms upp och smälter således ner i isen. I hålen samlas ofta mer smuts, men när lagret blir tillräckligt tjockt så isolerar det istället isen under sig från smältning på samma sätt som blocket i ett glaciärbord, och efter ett tag får man en smutskon.

Smutskon på
Pårtejekna Smutskon på Pårtejekna, 16 augusti 1994. (103 kB)

Smältvattenkanjon Kanjonformad bildning på glaciär, orsakad av att bäckar smält sig ner i ytan under ytdränering.

Smältvattenkanjon på Sarekpaktejekna Smältvattenkanjon på Sarekpaktejekna, 6 augusti 1998. (48 kB)

Snöfält Större område med snö om sommaren där vintersnön lade sig ovanligt tjock. Snöfält är normalt 1-10 m tjocka. Om de växer p.g.a. kallare och/eller snörikare klimat kan de övergå till dödisar eller t.o.m. glaciärer.

Snögräns Medelhöjd av firnlinjen inom ett område, under en längre tidsperiod. Om bergen är åtminstone så höga finns det normalt glaciärer där. Snögränsens höjd beror på hur varm och lång sommaren är och på hur mycket nederbörd som kommer i form av snö. Vintertemperatur (så länge det är under noll) och mängd regn spelar betydligt mindre roll. Litet snö och varm sommar betyder en hög snögräns, på samma sätt som mycket snö och kalla somrar innebär en låg snögräns. Där snögränsen ligger under havsytans nivå bildas shelfisar. I Skandinavien ligger snögränsen mellan ungefär 700 och 2000 m.ö.h.

Sommarbalans Del av massbalansmätning. Den mängd is och snö, i form av smältning, avdunstning, kondensation, och i vissa fall kalvning som en glaciär förlorar under en sommar, uttryckt i vattenekvivalent och fördelat över hela glaciärytan. En kontinental glaciär kan under en kall sommar ha en sommarbalans så liten som 0.5 m, medan den hos en maritim glaciär en varm sommar kan vara så stor som 6 m.

Spricka Långsträckt öppning i ytan på en glaciär. Sprickor kan vara alltifrån någon m till flera hundra m långa, 1 cm till 10 m breda och upp till 30-40 m djupa. Sprickor bildas genom tension i den övre, spröda delen av en glaciär när spänningarna p.g.a. ojämn belastning gör att isen inte kan hålla ihop. Under ca 30 m djup sluter den plastiska flytningen alla sprickor igen. Det finns flera olika typer av sprickor: tvärsprickor är vanligast, men längdsprickor och bergschrunder förkommer också. Alla sprickor utom de största fylls normalt in av snö om vintern, men isrörelsen öppnar dem (eller andra emellan) igen. I början av sommaren är sprickorna smala, men de blir bredare ju längre fram emot hösten man kommer. Sprickor är det ojämförligt största faromomentet vid färd på glaciärer - så länge man går på avsmält is och man kan se dem är det inte så farligt (även om man kan tvingas till omvägar), men sprickor kan dölja sig under snön i en glaciärs övre delar. Kanske håller snöbryggan för din vikt - kanske inte. Av denna anledning bör man alltid vara minst tre personer inknutna i rep vid färd på snötäckta glaciärer, så att de andra kan ta spjärn och sedan dra upp den som kan komma att falla igenom.

Spricka på 
Austre Okstindbreen Spricka på Austre Okstindbreen, 26 juli 1997. (75 kB)

Sprickområde Avgränsat område på glaciär med ovanligt många sprickor. Bildas t.ex. ovanför en brant eller annan ojämnhet i underlaget.

Stadial Kallare period under en istid, då inlandsisarna ökar i storlek.

Strandlinje Horisontellt spår i dalsida efter en tidigare högre havs- eller sjönivå, t.ex. efter en isdämd sjö under istidens slutskede.

Subglacial vulkan Vulkan som ligger under glaciär, förekommer t.ex. på Island. Vulkanutbrott under en glaciär smälter snabbt naturligtvis stora mängder is - upp till flera km3 på ett par veckor, vilket orsakar mycket stora jökellopp. Även när en vulkan inte är i utbrott kan den uppströmmande värmen från den smälta så mycket is att det bildas en stor kraterformig sänka i isen, dit en del av glaciären dräneras.

Subpolär glaciär Glaciär, där inte hela ismassan kommer upp till noll grader under sommaren. I princip en glaciär där vissa delar uppvisar polära egenskaper och andra tempererade. Subpolära glaciärer förekommer i Skandinavien framför allt på högre höjder och i mer kontinentala områden. Ytan på en subpolär glaciär värms om sommaren upp till nollpunkten och börjar smälta, medan det fortsätter vara minusgrader längre ned i ismassan och längs botten. På grund av detta fryser smältvatten igen längre ner i isen och all intern dränering stoppas. Detta leder till ytdränering med många och ibland stora och djupt nedsmälta smältvattensbäckar på ytan, liksom till stora slaskzoner i snötäckta områden med liten lutning. Subpolära glaciärer eroderar sitt underlag mer än polära, men mindre än tempererade.

Svallning Fenomen på vissa glaciärer: plötslig, mycket våldsam framstöt, där isfronten skjuter fram mellan 0.5 och 20 km under några månader till år, med topphastigheter på ofta mer än 100 m om dagen (!). Under en svallning spricker isen upp totalt, som i det vildaste isfall, även där lutningen är svag och jämn. Det tycks som om svallning är ett periodiskt fenomen, som inträffar med 10 till 100 års period för de glaciärer där det förekommer. Under tiden mellan svallningarna är fronten på en sådan glaciär nästan helt inaktiv, närmast en dödis som sakta smälter bort. En svallning sänker isytan betydligt i de övre delarna och höjer den i de nedre; lutningen blir alltså mindre. Svallningar tycks ha följande mekanism: Den stagnanta isen i fronten hindrar isrörelsen uppifrån, så de övre delarna blir allt tjockare och trycket och lutningen ökar. Samtidigt är många av kanalerna för smältvatten blockerade, så det byggs upp reservoarer av vatten. En svallning utlöses när lutningen och vattentrycket uppnår en kritisk nivå. Hela glaciären lyfts upp på ett skikt flytande vatten, som sänker friktionen till nästan noll så att hela ismassan "rutschar" neråt. Samtidigt frigörs mycket stora mängder smältvatten, nästan som i ett jökellopp. När allt vatten har dränerats ut sätter sig isen på sitt underlag igen, och den extremt snabba rörelsen stannar upp. Det tycks finnas en viss minimistorlek för att fenomenet skall utlösas; alla kända svallande glaciärer är rätt stora. Ingen känd svallande glaciär finns i Skandinavien, men det finns t.ex. på Island och på Svalbard.

Svämkägla Också kallad alluvialkon. En halvkonformad sedimentbildning, normalt av rätt grovt material, vid foten av ett berg där ett vattendrag kommer ner. Svämkäglor förekommer även i områden utan glaciärer, t.ex. i halvöknar.

T

Tempererad glaciär Glaciär, vars temperatur under sommaren stiger upp till noll grader i hela sin volym. Tempererade glaciärer är mer aktiva och rör sig snabbare än subpolära eller polära glaciärer, främst p.g.a. att de rör sig inte bara genom plastisk flytning, utan också via bottenglidning eftersom basen inte är fastfrusen. De flesta mer maritima glaciärerna i Skandinavien är tempererade. Den relativt stora isrörelsen medför att tempererade glaciärer vanligen är rätt sprickiga och reagerar snabbt på förändringar i klimatet. De eroderar också sitt underlag kraftigt och har mycket morän, om inte berggrunden är ovanligt hård. Ytdränering är normalt sällsynt på tempererade glaciärer eftersom det alltid finns någon spricka som smältvattnet kan rinna ner i.

Terrass Horisontell avsats i terrängen, ovanför en dalbotten. Är ofta nederoderade rester av ett delta, som avsatts i en högre vattennivå, t.ex. i en isdämd sjö, eller i havet under slutet av istiden, när landet var nedtyngt av inlandsisen.

Tidvattenglaciär Något missvisande namn på glaciär som går ned i havet och kalvar isberg, oavsett of det är kraftigt tidvatten i området eller inte.

Trimlinje Linje i terrängen, t.ex. i en dalsida som visar hur stor utsträckning en glaciär tidigare har haft, t.ex. under Lilla Istiden. Trimlinjer är ofta tydliga som en gräns i vegetationen, men de kan också vara svagt synliga på kala bergväggar som en gräns mellan berg med lavar och berg utan.

Trycksmältning Man säger normalt att is smälter vid noll grader Celsius, men det är egentligen bara sant vid normalt atmosfärstryck. P.g.a. att is har större volym än flytande vatten sjunker smältpunkten vid ökande tryck. Under det tryck som utövas av trehundra m is ligger smältpunkten på -0.2° C. Inte stor skillnad, förvisso, men tillräckligt stor för att det nedersta av den nollgradiga isen skall smälta till en tunn film vatten mellan isen och berget. Detta har mycket stor betydelse, eftersom det ökar isrörelsen genom att tillåta bottenglidning. Dessutom ökar frostsprängningen vilket orsakar plockning och ökar erosionen kraftigt.

Tsunamivåg Från japanska ("hamnvåg"): våg i en sjö eller i havet som bildas genom en plötslig chock, t.ex. en jordbävning, ett vulkanutbrott, eller ett skred. Kallas ofta felaktigt "tidvattensvåg". Tsunamivågor kan också bildas invid glaciärer vid större kalvningar, när isblock på flera tusen ton faller ned i vattnet från flera tiotal meters höjd (eller om ett block lossnar från isbräckans del under vatten och plötsligt flyter upp till ytan. Till skillnad från vanliga vindgenererade ytvågor påverkar tsunamivågor hela vattenmassan, och kan röra sig fram nästan omärkligt på djupt vatten för att plötsligt resa sig till stor höjd och vräka in över stranden. Normalt är sådana vågor i Skandinavien inte så stora, men vid ett tillfälle har en sådan fått dödlig utgång.

Tvärspricka Den vanligaste typen av spricka på en glaciär. Tvärsprickor är, som namnet antyder, sprickor som går (mer eller mindre) vinkelrätt mot isrörelseriktningen. De bildas där isen dras ut så mycket att den spricker upp, främst p.g.a. ojämnheter i underlaget, men också på utsidan av svängar. Tvärsprickor är ofta samlade i sprickområden.

Tärområde Se ablationsområde.

U

U-dal Dal med U-profil, d.v.s. med branta väggar med flat botten, formad av glacialerosion. Förekommer bara i nedisade eller tidigare nedisade områden. Jämför V-dal.

Utlöpare Del av glaciärkomplex; enskild isström eller glaciärtunga.

Dimdalsbreen, liten utlöpare från platåglaciär Dimdalsbreen, liten utlöpare från platåglaciär, 24 juli 2000. (54 kB)

V

V-dal Dal med V-profil, d.v.s. ravinformig dal med branta sidor, formad av rinnande vatten. Jämför U-dal.

Varm glaciär Se tempererad glaciär.

Vattenekvivalent Eftersom densiteten hos snö och is varierar mycket, mellan olika platser men också med djupet på samma plats, konverteras alla värden i massbalansberäkningar till vattenekvivalent, d.v.s. motsvarande djup flytande vatten.

Vindkanal Fåra som bildas i kanten av glaciär, intill en bergssida, om vindförhållandena är de rätta. Vindvirvlar driver bort snön från närmast intill berget, och det bildas en upp till flera km lång och 10-50 m djup fåra. En vindkanal skiljs lätt från en randklyfta, genom att den senare har skarpa kanter medan en vindkanal är avrundad.

Vinterbalans Del av massbalansmätning. Den mängd is och snö, i form av snönederbörd, dimfrost och återfrysning som en glaciär erhåller under en vinter, uttryckt i vattenekvivalent och fördelat över hela glaciärytan. En kontinental glaciär kan under en nederbördsfattig vinter ha en vinterbalans så liten som 0.5 m, medan den hos en maritim glaciär en snörik vinter kan vara så stor som 6 m.

Y

Yngre Dryas Mycket kall period i slutet av istiden, mellan ungefär 10900 och 9400 f.Kr., som både inleddes och avslutades mycket abrupt. Inlandsisarnas avsmältning avstannade helt under den tiden, och massiva israndlinjer bildades. Vetenskapen vet ännu inte exakt vad som orsakade denna extremt kraftiga och snabba klimatförändring.

Ytdränering Dränering av smältvatten på ytan av en glaciär; förekommer i synnerhet på subpolära glaciärer, där låga interna temperaturer hindrar intern dränering av smältvatten. Vattnet smälter ned sig i isen, och kan ibland bilda smältvattenkanjons.

Smältvattenbäck på Ålmajalosjekna Smältvattenbäck på Ålmajalosjekna, 30 juli 1996. (103 kB)

Ytmorän Typ av grovkornig (mest sten och block, bara obetydliga mängder grus och mindre) morän som kommer från frostsprängt material från bergssidor, som kommit ned på isen främst genom att dras med i laviner. P.g.a. detta är platåglaciärer mycket fattiga på ytmorän. Sidomoräner och mittmoräner är nästan helt uppbyggda av ytmoränmaterial.

Yttopografi Hur en glaciär ser ut på ytan; det som höjdkurvorna på en normal karta visar. Ofta kan man göra kvalificerade gissningar om hur bottentopografin ser ut utifrån yttopografin.

Å

Årsmorän Typ av ändmorän som kan bildas när en glaciär undergår långsam reträtt. På vintern, när smältningen är noll, avancerar isfronten något och skjuter ihop en liten moränvall, på sommaren retirerar isen en bit, nästa vinter åstadkommer isen fram en till liten vall, men inte lika långt fram som den från året innan, etc. Resultatet är en serie små moränvallar med kort och jämnt avstånd mellan sig.

Återfrysning Smältvatten som sipprar ner i snö eller is med en temperatur lägre än noll grader fryser till is igen i mellanrummen, och ökar på så sätt densiteten. På samma gång höjs temperaturen i ismassan när frysningsvärmen frigörs, så återfrysning sker bara fram tills dess att hela ismassan kommit upp till noll grader. Återfrysning förekommer på tempererade glaciärer i början av sommaren, och på subpolära glaciärer under hela säsongen, och snabbar upp snöns förvandling till glaciäris högst betydligt.

Ä

Ändmorän Typ av moränvall, bestående av både bottenmorän och ytmorän, som bildas vid en glaciärs isfront, genom att det grövre moränmaterial som isen medför "lastas av" där och sakta bildar en vall. De yttersta ändmoränerna utanför en glaciär härstammar vanligen från Lilla Istiden. Knuffmoräner och årsmoräner är speciella slags ändmoräner.

Ö

Överfördjupat bäcken Sänka i berggrunden, uteroderad av glaciärer, fylld av glaciäris, vatten eller sediment. Överfördjupade bäcken nu fyllda av is skulle fyllas av sjöar (eller i vissa fall havet) om isen försvann.


Startsida Början
Dokumentets
början
Sitekarta
Site-
karta
Email
Emaila till
författaren
Copyleft
Copyleft-
information
In English
This document
in English
Senast uppdaterad: 24 maj 2001 Om inte annat specificeras; text, tabeller, fotografier, kartor och annan
grafik © 1999-2001 Gunnar Ljungstrand